eller: Sveriges kust med havskajak i veckolånga etapper ­ på 10 år

AV Olle Persson | UR Paddling nr 1-2009

»Det fuskas mer med fiskedon än man kan tro«; den äldre gentlemannen som står under Svinesundsbrons höga, vackert välvda båge visar sig vara före detta kustbevakare. Här utgörs gränsen mellan Sverige och Norge av Idefjorden som skjuter djupt in i landet från Skagerrak. Vår nyfunne vän håller ett vakande öga på den strida strömmen av fritidsbåtar som passerar in i fjorden och kvällssolen kastar långa skuggor när vi vinkar adjö och lägger ut med våra kajaker. Det är en bra dag för att påbörja den långa färden längs Sveriges kust upp till Haparanda. För mig och min paddlarkompis kommer färden att ta 110 dagar och sträcka sig över 289 mil innan vi når riksröse 59 vid Torne Älvs mynning vid riksgränsen mot Finland.

Vi är inte ute efter att slå rekord, utom möjligen i långsamhet. Vi delar upp färden i etapper, varje sommar kör vi en, två veckor. Vi vill uppleva kusten i lugn och ro och i lagom takt. När vi väl kommer fram har vi blivit drygt tio år äldre, inte nödvändigtvis visare men åtminstone med större erfarenhet av långfärdspaddling. Det blir en färd inte bara i tid och rum utan även en inre resa. Långfärdspaddling på vårt sätt skapar sinnesro med stundtals rent meditativa inslag. Vi medför tält och proviant och behöver egentligen bara besöka ”civilisationen” för att fylla på dricksvatten.

På väg
Bohusläns kust är dramatisk; hav, klippor, saltvatten och solnedgångar där de små kustsamhällena möter oss i nästan avfolkat tillstånd så här på sensommaren. Den täta båttrafiken är borta. De kända riskfyllda passagerna vid Tjurpannan, Kråkesunds gap med flera lämnar vi efterhand bakom oss. Den goda staden Marstrand lämnar vi med lättade plånböcker. Här råder fortfarande sommarpriser. Först vid angöringen av Göteborg bjuder vädrets makter ordentligt motstånd. Den friska sydvästvinden hinner öka till kuling innan vi kan slappna av i lä bakom Älvsborgs fästning. I Göteborgs södra skärgård lär vi känna sälarna.

De är nyfikna, kommer väldigt nära och känns som våra kompisar. När vi sedan korsar Kungsbackafjordens breda mynning och lämnar Ringhals fula kärnkraftverk i norra Halland bakom oss säger vi samtidigt adjö till allt vad skärgård heter. Först när vi når gränsen till Blekinge får vi möjlighet igen att söka lä bakom öar och skär. Framför oss tornar så småningom upp de mörka och nästan skrämmande konturerna av Kullaberg, Sveriges svar på Kap Horn. Sistnämnda ligger på ungefär 56 grader sydlig bredd, Kullaberg på ungefär 56 grader nordlig bredd; inga jämförelser i övrigt. Men det ger lite perspektiv och sätter fantasin i gungning.

Men inte bara fantasin kommer i gungning. Blåsten och vågorna gör att vi med ett nödrop lyckas passera den mäktiga klippudden bland rekylerande och svårbemästrade vågor utan att kapsejsa. Några dagar senare hamnar vi bland höga, stundtals nästan hisnande, dyningar efter passagen av Falsterbokanalen. Det är ”rester” från ett tidigare oväder. Vid några tillfällen under färden runt Skåne kommer vi dessutom ifrån varandra och får kontakt först nästa dag, ett orutinerat beteende som vi rättar till så småningom. Vid sämre väder är det bäst att hålla tätt ihop.

Färden, inte målet …
Karaktären hos ”underlaget” för långfärdspaddlarens tillvaro, det ständigt rörliga och ombytliga havet, gör att lugnt, behagligt paddlande då och då varvas med akuta och ibland riktigt rejäla kraftansträngningar där paddlings- och balanskonst sätts på prov. De vädermässigt lugnare avsnitten, som dominerar stort, lämnar utrymme för eftertanke och filosoferande. Det tränger sig inte på utan kommer gradvis. Under ett decennium hinner man dessutom åldras betänkligt, fundera över sitt ursprung och hur det kommer att sluta. Och vad som är väsentligt i livet.

Jag passerar platser som väcker barndomsminnen och ibland obesvarade frågor till oväntat nytt liv. Den öppna horisonten och storslagenheten som hela tiden gör sig påmind skapar ett slags lugn i sinnet. Det sätter människans roll och påverkan i rätta proportioner till naturen, till exempel längs norrlandskusten där landhöjningen märks så tydligt när man färdas tätt inpå kusten. Även insikten om vikten av att bevara och skydda för miljöpåverkan och överexploatering av det natur- och kulturarv som vår fantastiska kust utgör, växer sig allt starkare under färdens gång. Färden, inte målet, är mödan värd. Innebörden av denna del av Karin Boyes välkända dikt blir alltmer uppenbar under färdens gång.

Trängselfritt
Skånes syd- och framförallt ostkust är en enda lång badstrand med en mängd små trevliga och lugna hamnar, oftast försedda med restauration med havets läckerheter på menyn. Den långa överfarten till Hanö i Blekinge sker i skymning och frånlandsvind och blir så riskfylld att vi får en utskällning av folket i den lilla hamnen på ön. Hanö var för övrigt bas för engelska flottan några år under Napoleonkrigens dagar. Världsarvet Karlskrona ser från vår horisont ut att vara byggt nästan i havet.

Vid Torhamns udde i östligaste Blekinge svänger vi till vänster, det vill säga intar nordlig kurs för gott. Härifrån följer vi ända upp till Stockholms skärgård den redan på medeltiden i ”Kung Valdemars itinerarium” beskrivna farleden som förband det danska riket med dåtidens Estland. Kalmar var länge mycket viktig som den sydligaste och säsongsmässigt längst isfria hamnen i Sverige så länge de sydliga landskapen var danska. Äldre delar av staden är byggd på öar där kanaler och fjärdar utgör fina paddelvatten.

Det numera välbehållna och pampiga slottet från Vasatiden går att paddla runt via vallgraven med fina rastplatser kring Slottsfjärden. Gustav Vasa lär ha låtit gräva en kanal på 1560-talet genom det smala näs som förbinder halvön Skäggenäs med fastlandet några mil norr om Kalmar. Av kanalen återstår en smal rännil precis lagom för kajaker att passera genom. En för många paddlare kanske mindre känd arkipelag är Misterhults skärgård som i norr övergår i Västerviks skärgård. Här passerar vi på vårkanten när fågellivet är som intensivast och besökarna få.

Bevakningen vid Oskarshamns kärnkraftverk är noggrann. En bil följer oss från land men ger sig iväg med en rivstart när vakterna inser att vi är ofarliga. Vi blir snudd på lite besvikna. Vi når en av kustens verkliga pärlor när vi kommer in i S:t Anna skärgård i Östergötland som har en alldeles egen karaktär. Gyttret av låga öar och skär gör det rent av besvärligt att navigera. Här stöter vi ofta på havsörnar som dock tycks ha ögon i nacken. De ser till att alltid ha något i blickfånget emellan oss och sig själva; träd, stenar, och dylikt för att skydda sig så mycket som möjligt.

Färden genom Stockholms väldiga skärgård erbjuder alla typer av kustmiljöer, från låga kala utskärgårdar till lummigt grönskande innerskärgård. Vi lovprisar Skärgårdsstiftelsen som sett till att stora områden förblir oexploaterade. Där exploateringen väl fått fäste blir kusten mer eller mindre avstängd för all framtid. Vi rör oss utanför de stimmiga farlederna och naturhamnarna och får vara relativt ostörda. Med undantag av kulinariska nedslag i någon servering kan vi färdas utan trängselproblem.

Produktutveckling
Vi har vid det här laget bytt ut det mesta av den utrustning vi en gång började vår kustodyssé med. Min gamla förnämliga »Ålands«- kajak är utbytt till en sjösäker och bekväm havskajak. Tältet är nytt liksom sovsäcken. Lättlagad frystorkad friluftsmat har vi för länge sedan övergett. Sitsen förstod vi tidigt att vi måste fullända. Sitter man det minsta obekvämt blir paddlingen olidlig. Det är bara att pröva sig fram till det som passar en bäst. Själv har jag bytt den plastgjutna sitsen mot några lager av klippta delar av ett liggunderlag med en dyna av ”tempur” bakom ryggen.

Längs delar av sittbrunnen har jag fäst skumplast så att höfterna får fysisk kontakt med kajakens sidor. Balansen vid gungigt väder underlättas genom det. Men den gamla träpaddeln från danska Struer, hänger med. Den består av ett »levande« material som ger lagom fjädring i paddeltagen. Vid några etapper har jag dock fått användning för en hårdvindspaddel i glasfiber som också fungerar som reservpaddel. När vi passerar norra piren i Öregrund börjar i praktiken Norrland. Båttrafiken upphör som genom ett trollslag.

Stränderna är avfolkade, husen färre. Samtidigt blir kusten stenig och svårtillgänglig. I gengäld blir folk vi möter allt trevligare och tillmötesgående ju längre norrut vi kommer. Norrlandskusten är lång på kartan vilket också visar sig stämma med verkligheten. Vi har räknat med åtminstone några dagar med de sommartid vanliga sydliga och sydvästliga vindarna, det vill säga medvind. Men verkligheten blir tvärtom. Sjörapporterna meddelar sydliga eller sydostliga vindar men inte heller det hjälper. Nordan eller nordostlig vind härskar för det mesta.

Ihärdig frisk motvind suger lätt musten ur den mest entusiastiske havspaddlare. Men trots det håller vi konstigt nog ändå vår dagliga takt på 30 ­ 45 kilometer. Norr om Härnösand kommer vi in i Höga kusten-området, tillika ett världsarv. Det gör skäl för namnet. Vi nästan blåser in i och söker mer eller mindre nödhamn i det ensligt belägna Berghamn, omgivet av höga berg och nu med en häxkittel av strömmar och vågor vid inloppet. Vi blir liggande två dygn och deltar i byns sommarfest med sång, musik, dans och trevligt sällskap.

En dagsetapp längre norrut möter vi på kontrakurs mitt ute på en fjärd långfärdsgurun Jim Danielsson och får en pratstund. Västerbotten visar sig äga landets tråkigaste kust med storsten och storskog mil efter mil. Det positiva är att vi plötsligt får medvind. Stundtals blir det dock lite för mycket av det goda. Vågorna blir höga längs den öppna och oskyddade kusten och det är lätt att komma på tvären i surfarna och riskera kapsejsning. Vår rutin har emellertid hunnit finslipas under den långa färden.

Vi klarar oss utan missöden; ibland bara med ett nödrop. Om Västerbottenskusten är tråkig blir Norrbottenskusten det motsatta. Här finns mycket skärgård och öarna består till stor del av sand. Besökarna är få utanför gästhamnarna. Mängder av fina och folktomma badstränder kommer i vår väg. Vi hittar det ena fina nattlägret efter det andra. Dessutom skiner solen och vinden är oftast med oss. Ett oväder med virvelvindar och åska, på fastlandet brinner ett tullhus upp och några tak blåser av, när vi besöker den säregna nationalparken Haparanda Sandskär långt ute i Bottenviken.

Namn på öar och orter på kartan får plötsligt finska namn. Vi har kommit in i det tvåspråkiga området kring Tornedalen. Och det är här, mot slutet av färden, som vi bekantas med ett för oss ovant bemötande. Folk är som vanligt vänliga och intresserade av vilka vi är och vill prata lite. Det intressanta är att samspråket till stor del sker under tystnad; några enstaka ord, ofta rakt på sak, sedan tystnad. Det sker helt avslappnat och naturligt. I Haparanda hamn stöter vi så vid sen timma på långfärdspaddlaren Johanna Davidsson som under vissa svårigheter sätter upp sitt tält i blåsten.

Johanna och hennes finska kollega, som paddlar från andra hållet, presenterades i ett tidigare nummer av denna tidning. De är på väg att erövra både det svenska blågula bandet och det finska blåvita för att ha paddlat hela sträckan. Slutligen paddlar vi, i motvind, fram till riksröse nr 59, Sveriges östligaste punkt på fastlandet vid Torne älvs mynning i Bottenhavet. Och det är märkligt nog först nu vi på allvar inser att färden faktiskt är slut och att vi står inför ett nytt problem; att hitta en ny, lika intressant och spännande utmaning. »«