Dubai växer så det knakar. Det är en av världens snabbast växande städer, och det verkar som att det är här paddelsporten också har sin snabbaste tillväxt, i alla fall gällande prispengar. Paddlaren Paul Rosenquist tog planet till Dubai för att ställa upp i surfski-tävlingen Dubai Shamaal, och för att förhoppningsvis ta del av de arabiska prispengarna.

AV Paul Rosenquist | FOTO Wouter Kingma | UR Paddling nr 1-2009

»Har du varit i Dubai?« frågade jag. »Nej« svarade Sten. »Ok, då måste du hänga med mig nu. Om tre veckor arrangeras en av världens roligaste surfski-tävlingar i Dubai och det finns billiga biljetter, vi kan bo hos en kompis. Och du, det är 25 grader varmt dag som natt.« Jag behöver inte förklara att Sten ganska snart sökte sig till Internet och bokade sin biljett. Jag bokade en Surfski åt honom via Dubai Shamaals tävlingsledning och sedan var allt klart för tävling. Av 128 deltagare i Dubai Shamaal 2008 var 72 utländska.

Detta är inte konstigt eftersom Dubai har så få paddlare själva. Ändå är det imponerande att det finns några överhuvudtaget. De flesta människor har kontorsjobb och bryr sig bara om dyra bilar, och om att köra sönder dem i den omgivande öknen under helgerna. Men för några år sedan flyttade den sydafrikanske paddlaren Wayne till Dubai, och han tog med sig sin surfski. Han bodde nära stranden och märkte snabbt att Persiska viken var perfekt för surfskis.

Det dröjde inte länge innan hans kompisar började undra varför han hade så mycket bättre solbränna än de själva och varför han såg så vältränad ut. (Normalt sysslar man med inomhusträning i Dubai). Intresset för paddling hade väckts. Wayne valde efter ett tag att erbjuda sin trädgård som surfski-förråd för den växande skaran paddlare som ville ha förvaringsplats för sina nya surfskis. Inte långt därefter grundade han Dubai Surfski Club (DSC), som numera har 582 medlemmar!

Där det finns paddlare finns det snart tävlingar.
Det dröjde inte länge innan små interna uppgörelser arrangerades och nivån blev snabbt högre och högre. Man beslutade då att starta Dubai Shamaal. Wayne lyckades locka enorma sponsorpengar och valde att sätta allt som prispengar. Till 2008 års tävling fick han ihop nästan 1.1 miljon kronor i prispotten! Och det fick effekt. Nästan varenda surfski-paddlare i världen som tyckte sig kunna hålla i en paddel kom till Dubai för att visa vad de gick för, och för att i bästa fall paddla hem en slant.

Likaså jag och Sten. En titt i deltagarlistan skvallrade om att nivån nu blivit väldigt hög: Erik Veiraas Larssen, Tim Brabants, Kenny Wallace, Manual Busto, Lauren Bartlett. Tillsammans får de ihop en rejäl hög med OS- och VM-medaljer. Vad hade jag gemensamt med dem? Att jag har nästan aldrig har suttit i en surfski och dessutom inte ens hade en bakgrund som elitkanotist med tusentals timmar förberedelser inför Bejing oroade mig en aning. Jag hade ju åkt baklänges i båt på spegelblankt vatten. Rodd hade ju varit min grej. Sten och jag landade mitt i natten och andades in den härliga, varma luften.

Vi landade på Terminal två där alla lågprisflyg landar, inklusive de som kommer från Indien och Pakistan. Våra paddlar kom till slut från bandet tillsammans med enorma mängder med riktigt skumma kollin … buntar med gamla avgasrör och andra märkligheter. Min gamla studiekamrat, Wouter Kingma, väntade i sin Land Rover och snart var vi på väg till hans hus. Nästa morgon, så tidigt det bara gick tog vi oss till marinan för att ta emot våra surfskis. Tävlingsledningen tillsammans med en surfskitillverkare hade 70 sprillans nya båtar tillgängliga!

Vi slösade inte många minuter på land utan gav oss ut i det varma vattnet direkt. Från segelklubben, där tävlingen hade sin bas och målgång, fick man paddla ur en liten hamn och sedan hade man Jumeirah Palm (lilla palmen) till höger och öppet havet rakt framför sig. Härliga slöa dyningar rullade in från det öppna havet och solen brände fint på ryggen. Att paddla i dyning är väldigt annorlunda mot att paddla i stökigt vatten, som hemma. Ibland bockar skidan som en häst och då blir det lätt bad. Det sköna är att det inte precis är ett straff att då och då hamna i vattnet.

Sten och jag fick ganska snabbt en härlig rutin i att paddla till krönet av Palmen (åtta kilometer) och sedan försöka fånga så många ”rides” som möjlig på vägen in. Dyningarna var så pass släta och det fanns knappast någon medvind att prata om så man fick veva på för fullt för att fånga dem. Och lyckades man så accelererade kajaken från tolv kilometer i timmen till 16, eller kanske 17 kilometer i timmen. När man väl får en bra ”ride” är tricket att försöka länka ihop den med nästa våg.

Det gör att man måste vara otroligt alert och styra från ena vågen till den andra, sedan ska man samtidigt hålla koll på att man inte paddlar åt fel håll. En väldigt stark paddlare håller sin surfski mellan tolv och 13 kilometer i timmen under en ganska lång period. En väldigt smart paddlare snittar lugnt 16 kilometer i timmen. Ökar vinden och vågorna blir större kan hastigheterna uppgå till 20 kilometer i timmen, i snitt, med maxfarter upp till 30!

»Business or pleasure?«
Det var inte bara paddlingen som lockade mig till Dubai. Jag hade också bokat ett antal möten med olika företag och blandade nöje med jobb. Att komma till ett möte med lite saltkristaller i ögonbrynen och sand i skorna kändes helt rätt. Paddling tidigt på morgonen, sedan taxi till ett affärsmöte, lunch, tillbaka till hamnen och paddla ett pass till. Vi märkte snart att surfskipaddling i sitt rätta element är så kul att man inte märker att man dels paddlar väldigt långa pass, men också rätt hårda pass. Antingen låg man och envisades i motvind och motsjö, eller försökte man fånga den ena vågen efter den andra vilket blir till tuffa intervallpass. Man kunde helt enkelt inte ta det lugnt och låta de stora härliga naturkrafterna bara rulla förbi. Det var inte bara Sten och jag som njöt av det här. Små flockar med skidor kom och gick hela tiden och surfski-legenderna var väldigt givmilda med att bjuda alla ”blåbär” på sina tricks. Vid ett tillfälle låg jag på rad med i stort sett hela A-finalen från OS K1 1000meter runt mig, inklusive den sydafrikanske heltidspaddlaren Dawid Mocke som satsar fullt på surfski. ”NOW, NOW, NOW POWER ON ”skrek han. Direkt börjar tio par kralliga armar veva på som maskiner. Alla fick surf, ”POWER OFF” fortsatte han, och vi gled en stund. ”POWER ON” och så fortsatte det. Men efter några hundra meter försvann , Dawid ur sikt, han hade länkat ihop två rides och borta var han. Alla andra låg fortfarande kvar på rad och flåsande samtidigt som de undrar hur han bar sig åt.

Tävlingsdagen
Tidig morgon, Tävlingsdag, Vi har samlats vid klubben. Stämningen är väldigt annorlunda. I vanliga fall skojar alla med varandra, men nu är det ganska tyst. Alla smörjer febrilt in sig med solkräm, fyller sina vätskepåsar, fumlar med paddlarna, och stretchar. Alla kajaker är redan transporterade till starten, längst ut på den halvfärdiga Jebel Ali Palm (stora palmen). På väg dit i bussen sitter jag med ett stort gäng sydafrikaner. Unga killar, men otroligt duktiga.

Dom växlar lite skräckhistorier om vithajar som de har sett från kajaken och skrämmer upp varandra med beskrivningar om hur det låter när surfskin går av i två bitar i en våg. Då upptäcker en av dem att Dean Gardiner är med i bussen. Dean är en 44 år gammal fiskare från Australien som har vunnit den berömda Molokai Crossing nio gånger. En legendarisk paddlare. Sydafrikanerna börjar härma Deans dialekt och ett gott skratt går genom hela bussen. Någon kastar en banan mot Oscar Chalupskis huvud och hans enorma röst dånar mot kastaren.

Starten går hela 15 kilometer från land. Sedan löper banan fem kilometer rakt ut till havs, därefter en 100-gradersvändning som övergår i en fem kilometer lång distans längs kusten som sedan avslutas med den efterlängtade och 22 kilometer långa paddlingen i medsjö in mot målet. Starten var tyvärr kaotisk och redan efter några försök bestämmer sig ett gäng för att dra. Helikoptern som hänger över täten gör allt ännu stressigare. Surfski-killarna var givetvis besvikna över att det inte blåste mer än det gjorde (sju sekundmeter) och kallade det för slätvatten.

De första fem kilometrarna med vind från sidan var väldigt jobbiga för mig. Den innebar också fyra bad, och efter mycket vinglande kunde jag till slut vända med vinden. Jag tyckte det var svårt. Jättesvårt. Tyvärr lyckades jag inte få enda »ride« i det stökiga vattnet, men jag malde på så gott jag kunde. Äntligen kom jag till sista bojen och kunde jag vända mot mål. Det stod 22 km på min GPS och långt där framme såg jag en remsa med skyskrapor. Jag siktade på skyskrapan längst till vänster och satte fart.

När det var tio kilometer kvar började jag känna igen vågorna och det blev lättare. På grund av de svåra förhållandena hade jag inte kunnat paddla så hårt förrän nu och jag kände mig jättestark mot slutet. Jag tror jag nästan lyckades ta alla rides som gick att fånga den sista milen och jag paddlade ikapp den ena efter den andra. Äntligen kändes det som att jag var med i tävlingen. Sista kilometern in i hamnen var slätvatten och jag tryckte på med allt jag hade. Resultatet: Åtta simturer och en placering som 72:a. Sten hade det ännu tuffare och fick kämpa för att överhuvudtaget hålla sig på skidan. Han fick dubbelt så många bad och en hedersam sistaplacering. »«