Han älskar att tävla men är stolt över att kalla sig motionär. Fredrik Wangler är hjärnan bakom Stockholmscupen, en undergroundrörelse som tycks ha hittat det många tappat bort ­ att finna glädjen i att tävla i paddling.

AV LARS LARSSON | FOTO BJÖRN OLIN | UR Paddling nr 1-2009

Det är en solig vinterdag i januari och isen har lagt sig intill bryggan vid Föreningen för kanotidrott (FKI) i Stockholm. Jag har mött upp med Fredrik Wangler, en av Stockholmspaddlingens eldsjälar, för en intervju. Han låser upp den gamla järngrinden in till klubben och vi tar en titt inne i kanothuset. Här samsas färgglada farkoster av alla typer i olika åldrar. Längs ena väggen ligger ett par av Wanglers egna kanoter. Den ena är en surfski och den andra en gammal Gaybo racingkanot från 80-talet, som han numera kallar sin multisportkajak. ”Det är en kajak som är så billig att man inte bryr sig om den går sönder. Jag köpte den för 1000 kronor” säger han. På kajaken sitter en gul badanka , fasttejpad med silvertejp.

»Det måste ha varit sommaren 1996, jag hade precis bestämt mig för att sluta att tävla seriöst. Jag paddlade omkring där och funderade på vad jag skulle göra med mitt liv när jag hittade den här ankan som låg och flöt. Någon måste ha tappat den på badstranden. Jag tog med mig ankan och sedan dess har den följt med mig för att påminna mig om att man ska ha roligt när man paddlar.«
Han brukar flytta runt ankan till den kajak han använder för tillfället, ibland får den sitta fram som vågbrytare och ibland på akterdäck. »Den stora fördelen är att konkurrenterna blir fruktansvärt psykade«, säger han och skrattar.

FOSTRAD I VAXHOLM
Wangler är nu 31 år gammal och har paddlat kanot sedan tioårsåldern. Inkörsporten till kanotsporten var Vaxholms kanotskola där han liksom de andra ungdomarna formades för att satsa mot elitnivå. Som de flesta andra tävlade och tränade han seriöst tills han blev förstaårssenior, men la sedan av. Själv säger han att han var fullständigt talanglös och bara blev sämre för varje år. Men att paddla har han aldrig slutat med och under åren har han ägt 10-15 olika kajaker av varierande typ. Ett tag ägde han en långfärdskajak, men det var inget för honom.

»Jag tycker det är synd att förstöra paddelupplevelsen med för mycket packning. Har man en kanot som väger 30 kg och ytterligare 50 kg packning så känns allting mycket segare. Det är en underbar naturupplevelse, men den kan man ju få ändå.«
Efter att han slutat tävla och sålt tävlingskanoten köpte han sig trots allt en ny racingkanot i trä av modellen Cleaver X. Han hade först ingen tanke på att köpa den, men när han provpaddlade var det kärlek vid första paddeltaget. »Ju mer vågor desto bättre går den.

Den är helt fantastisk, jag har haft den sedan dess och det är nog den enda kanot jag aldrig någonsin kan tänka mig att sälja.« Wangler är en extrem tävlingsmänniska utan att vara dålig förlorare. Han bara gillar att tävla.
»Tävlingar för mig är bara ett sätt att paddla tillsammans med andra och dessutom får man någon slags värdeskala att jämföra sig med så att man kan utvärdera sin träning och det är ju ännu mer positivt«, säger han. Detta synsätt skapade grogrunden för hans idé om en Stockholmscup.

STOCKHOLMSCUPEN
Det började med att Wangler och några andra paddlare från närliggande stockholmsklubbar började dyka upp på varandras träningstävlingar. Framförallt Örnsbergs KS, där Wangler är medlem, har haft träningstävlingar varje tisdag. De andra klubbarna som utgjorde kärnan var Stockholms kajakklubb och Fridhemskanotisterna. Det hela utvecklade sig så småningom till ett nätverk av kanotister och de drog med fler klubbar och utannonserade tävlingarna så att alla skulle få vara med.

Under hösten 2005 väcktes idén till en Stockholmscup och den följande våren drog Wangler ihop ett möte där man spikade ett program för den första cupen som nu är inne på sitt fjärde år. Filosofin är enkel. Det ska vara enkelt att ordna en tävling och det ska vara enkelt att delta i en tävling. Här är det inte priserna som lockar utan helt enkelt att några stycken samlas för att få paddla tillsammans. Organisationen är minimal och kravet på enkelhet innebär att man varken behöver anmäla sig i förväg, sätta in pengar på något plusgirokonto eller uppvisa någon tävlingslicens.

Alla tävlingar i Stockholmscupen är gratis och det är bara att dyka upp. Den som är väl förtrogen med kanotförbundets officiella tävlingstekniska regler, där minsta ändring eller avsteg bara kan avhandlas under rigorösa former en gång om året på förbundets årsmöte, sätter lätt i halsen vid åsynen av Stockholmscupens organisation. Tävlingarna uppfyller nämligen knappt någon av förbundets paragrafer. Men Wangler och hans anhängare har en mycket pragmatisk syn på regler.

»För mig är en regel någonting som ska underlätta att styra en verksamhet åt det håll man vill styra den och om den inte uppfyller sitt mål, då går man utanför den regeln. Regler är ingenting som är till för att följas slaviskt. Den missuppfattningen är nog ganska vanlig. Och det är ungefär den bilden som jag har av förbundet, att man måste följa de regler som finns istället för att skapa en bra verksamhet.«

Rent principiellt har han inget emot tävlingslicenser. »Jag raggade brudar när jag var 15 år gammal med att ha tre olika tävlingslicenser i tre olika förbund«, skämtar han. »Det funkade kanske inte så bra men jag gjorde i alla fall ett försök«. Men han ser det däremot som ett administrativt krångel som han tycker är fullständigt onödigt.

Uppenbarligen fyller Stockholmscupen ett behov för förra året var det totalt över 100 personer som deltog i någon av tävlingarna, med en kärna på kanske 30-40 paddlare som satsade på att vara med så mycket som möjligt. Loppen är av väldigt skiftande karaktär ­ cupen innehåller allt från 100-meterslopp till maraton på upp till åtta mil.

TILLBAKA TILL RÖTTERNA
Det finns en rå energi i detta undergroundnätverk av kanotister, och Stockholmscupen kan inte beskrivas i andra ordalag än som en veritabel succé. Det som gör dem så framgångsrika är att man grävt där man står och tagit paddlingen tillbaka till dess rötter. Att tävla ska vara lustfyllt och inte ångestskapande. Om man styr en verksamhet för hårt och förvandlar den till en stelbent koloss är det lätt att man glömmer bort sitt ursprung och vad det hela egentligen handlar om.

Wangler och hans kompisar har skapat en välkomnande atmosfär och återfunnit den äkta glädjen i att bara paddla tillsammans. Finns det då inte traditionella och av kanotförbundet redan sanktionerade lopp som passar det klientel av så kallade motionärer som lockas av Stockholmscupen? Både ja och nej. Visst, det finns flera maratonlopp runt om i landet som lockar stora skaror med motionärer, men som Wangler påpekar kostar dessa lopp ganska mycket pengar i anmälningsavgift plus att det handlar om betydande avstånd att transportera sig.

När det gäller racing finns också ett stort utbud runt om i landet, men trots att en väldigt stor andel av Sveriges kanotister bor i Stockholm ordnas inte särskilt många lopp där, kanske för att Stockholm saknar bra banor som är tillräckligt rättvisa. Wangler menar också att det finns en hel del attitydproblem inom den traditionella kanotsporten. På den tiden då han började fundera på att lägga av och insåg att han aldrig skulle nå elitnivån upplevde han en väldigt elitistisk inställning i klubben.

»Antingen skulle man bli bäst i världen eller skulle man inte vara i klubben överhuvudtaget. Attityden var att motionär var ett fult ord, och något som man inte fick vara. Därför envisas jag med att kalla mig för just det«, säger han.
På den tiden Wangler tillhörde ungdomsklasserna fanns det fler seniorer som inte var elitsatsande som ställde upp i vanliga racingtävlingar. Sedan dess har trenden tyvärr gått ännu mer åt det elitistiska hållet och numera verkar normen vara att antingen så är man elitsatsande och då åker man runt på denna typ av tävlingar eller så är man inte elit och då kommer man helt enkelt inte.

I denna miljö säger det sig självt att det inte är roligt för en motionär att åka bil i 20 mil för att sedan paddla 200 meter, komma sist och bli utslagen i försöksheatet. Hur kommer man då runt denna problematik? Wangler säger sig inte ha något bra svar och erkänner villigt att även han själv är en del av utvecklingen genom att han själv inte heller valt att bryta normen genom att åka på dessa tävlingar.
»Jag tror att det är en attitydfråga man måste jobba med. Tittar man på orienteringstävlingar så fortsätter ju folk att tävla efter sin elitsatsning eftersom man åker dit för att träffa sina kompisar.«

Mycket av förklaringen bakom framgångarna för Stockholmscupen ligger i de speciella förutsättningar som finns i Stockholmsområdet. Inom ett par mil ifrån varandra finns närmare 30 klubbar samlade. Det är helt unikt i Sverige och vad som behövs för att få fart på tävlingsverksamheten bland motionärer i landet är kanske helt enkelt fler mindre lokala tävlingar. Sedan tror Wangler också att det handlar om hur de valt att lägga upp sin cup och jämför med veterancupen.

»Den är ett helt fantastiskt initiativ som jag tror har fått många att börja köra mer motionspaddling, men det finns ett par feltänk tycker jag. För det första att kalla det veterancupen och att man börjar vid 30 års ålder. De flesta som avslutar en elitsatsning är 18 år, dels för att konkurrensen ökar och dels för att livsförutsättningarna ändras. Varför ska man inte få vara med i cupen om man är 18 år?.«

EN NATIONELL CUP?
Han menar också att veterancupen skulle kunna vara som Stockholmscupen fast nationellt, men tyvärr körs det i veterancupen ungefär samma distanser på alla lopp. En annan invändning rör hur resultaten presenteras.
»Jag vill veta vilka som låg i samma klunga som jag och jag vill se namnen och hur många sekunder före och efter mig de var. På så sätt kan jag jämföra mig med dem på nästa tävling igen.«

I veterancupen multipliceras tiderna med en formel för att ge ett åldershandikapp vilket omöjliggör denna analys. En annan sak Wangler tycker att alla arrangörer gör fel är att ha för många klasser. Han drar sig till minnes ett tragiskt Götakanallopp där det var över hundra deltagare men en handfull i varje klass. Där var det fullständigt omöjligt att gå in och titta vilka som låg i hans klunga.

»Är man 49 år gammal, vad spelar det då för roll om det är en 50-åring eller 47-åring som är bättre än en själv? Kör en stor öppen klass rakt av. Jag har haft både Johannes Hukkanen och Johan Norberg på min våg i samma klunga, och då skiljer det sig ganska exakt 40 år mellan de två. De är lika bra och kan jämföra sig med varandra.«
Efter att Wangler relativt nyligen gift sig och även fått en dotter kan han inte träna lika mycket som tidigare och ofrånkomligen har han blivit sämre.

Men han ser inget större problem med det. Det är bara att byta personer han jämför sig med till andra som han numera är jämbördig med. Nu ringer han och tjatar på nya personer om att de ska vara med och tävla istället. Det jag direkt slås av när jag pratar med Wangler är att han är väldigt välartikulerad. Dessutom har han starka åsikter och mycket att säga. Det förvånar mig därför inte särskilt mycket när han avslöjar att han varit gammal kårpolitiker och dessutom haft en lång rad andra förtroendeuppdrag.

Exempelvis har han varit landslagstränare för Drakbåt och ungdomstränare inom Stockholms kanotförbund. Det här är uppenbarligen en väldigt driven och engagerad person ­ en sådan som kanotsporten behöver fler av. Själv beskriver han sig som en extremt individualistisk och liberal person, men som utvecklas mer och mer mot att vara en humanist.

ÄNNU NYARE TÄVLINGSFORMER
För att få mer tid över för familjen säger han att han försöker hitta en ersättare till sig själv som kan ha den övergripande rollen för Stockholmscupen. Men vi får se när det blir, för när det gäller eldsjälar som Wangler har de en tendens att hitta nya spännande projekt hela tiden. När jag strax innan pressläggningen pratar med honom igen efter Stockholmscupens vårmöte står det klart att han förutom att samordna Stockholmscupen även i år kommer att koordinera en cup med tre eller fyra surfski-tävlingar (havsracing), en gren som ännu inte ens erkänns officiellt av kanotförbundet.

Det är inte heller den enda nyheten. Stockholmscupen kommer också att introducera två nya tävlingsformer i år. Dels kommer en tävling vara en form av poängjakt, liknande short-track på skridsko eller velodromcykling, där man kör varv i en kort bana och får poäng för den position man har vid varje varvning. Sedan kommer det också att bli ett lagtempo med fyrmannalag, där tanken är att man inom laget ska kunna ligga och växeldra. Det här måste ses som ganska banbrytande med tanke på att racings tävlingsformer sett exakt likadana ut i alla år ­ formade efter ett extremt elitistiskt synsätt där det som avgör vilka distanser och grenar förbundet satsar på framförallt beror på OS-status.

»Jag är inte alls insatt i vad kanotförbundet arbetar med, men däremot så ser jag ju en del av resultaten. Och jag kan inte se att det är några större resultat när det gäller att inlemma nya tankesätt och nya typer av kanotister. Den generella uppfattningen bland folk som paddlar är att förbundet bara sysslar med racingverksamhet. Det saknas ett synsätt där man bjuder in fler sätt att paddla på.«

Samtidigt är Wangler öppen för möjligheten att försöka formalisera Stockholmscupen mot kanotförbundets normer åtminstone en aning. Ett samarbete med Stockholms kanotförbund är redan på gång kring Racing-DM som kommer att ingå i cupen. I övrigt finns röster i nätverket både för att bli ännu mera underground och att gå åt motsatt håll. »Jag tror att det kan vara ett sätt att ta den positiva energin som finns i det här nätverket och få upp det på en organiserad nivå” säger Wangler.

Oavsett hur detta fortskrider så är det ett faktum att mycket kreativitet föds ur den energi och glädje som skapats genom nätverket Stockholmscupen. Det innebär också att just nu har svensk kanotsports mest radikala utveckling sitt ursprung utanför de traditionella strukturerna, på Riddarfjärden i Stockholm, bland ett gäng glada motionärer. Man ska ha roligt när man paddlar. Glöm inte det. »«

FREDRIK WANGLER
FÖDD 1977
BOR I Nacka, men uppväxt i Vaxholm och känner mig hemma i Vasastaden.
FAMILJ Fru och en två år gammal dotter.
UTBILDNING/YRKE Civilingenjör i teknisk biologi och jobbar på ett företag som tillverkar instrument för vattenrening.
KLUBB Moderklubb Vaxholm. Sedan Brunnsviken ett år, Örnsberg sedan -97, FKI sedan -05 och fyra år i Umeå KK. Funderar på att gå med i Boo IF.
GÖR PÅ FRITIDEN Cyklar MTB. Gillar alla sätta att röra sig i naturen.
MOTTO Varje träningspass ska vara roligt.
MER INFO Stockholmscupen.com