­Eller vem öppnade kranen?
Alla forspaddlare längtar efter vatten i form av regn, vårfloder och översvämningar. Och alla har vi drömt om att kunna öppna luckorna till en damm på vid gavel för att skapa totalt vattenkaos. Förra året gick drömmen i uppfyllelse för fyra lyckliga paddlare.

AV LARS LARSSON | UR Paddling nr 1-2009

När vi hoppade ur vår bil vid Mossidammen vid Rotälven möttes vi av en man från kraftbolaget som just var i färd med att kalla på förstärkning från Mora. Han orkade nämligen inte öppna dammluckorna själv, eftersom vattnet stigit så snabbt att det redan rann över dem och stora isflak ökade trycket ytterligare. Det var första maj och vinterns rekordstora snömängder i nordvästra Dalarna kombinerat med värme skapade en häftig snösmältning.

SMHI hade utfärdat sin högsta varning för extrema vattenflöden och eftersom vi befann oss i ett av de mest ödsliga och avsides områden som finns i Dalarna, med åtta mil enkel väg till Mora, dök vi upp som räddare i nöden. Efter att vår initiala förvåning lagt sig erbjöd vi oss med stora leenden på läpparna att villigt hjälpa mannen. Dammluckorna var av äldre modell så varje lucka var tvungen att lyftas upp handgripligen med ett järnspett som hävarm.

ÄNTLIGEN
Vattnet i Rotälven, eller Rotnen som den också kallas, var redan innan vi började högre än vad någon av oss tidigare sett. Tanken på att vi fyra var i färd med att ställa sju dammluckor vidöppna var kittlande komisk med tanke på hur många gånger vi skämtat om att sätta en rejäl dynamitladdning på de dammar som allt som oftast stjäl det vatten naturen har gett oss. Nu var det på riktigt. »Jag tror detta varken gör från eller till«, sa Simon.

Han menade att innan vi började höja luckorna hade en stor mängd vatten runnit rakt över dem och nu skulle skillnaden bara bli att ungefär lika mycket vatten skulle rinna under dem. Direkt nedanför dammen var det svårt att just då se någon tydlig skillnad så jag spekulerade i förklaringen att vår ökning av vattenflödet kanske inte skulle synas så mycket i ren höjning av vattenytan utan att ökningen snarare skulle visa sig i en ökning av vattnets hastighet och därmed flödet per sekund. Tio minuter senare satt vi i kajakerna på väg nedför älven och kunde konstatera att vattnet var helt galet högt.

Vattnet gick långt ut över Rotälvens normala fåra och det gick att paddla ända in bland de grova tallarna. Inom forspaddling gäller nästan alltid tumregeln att ju mer vatten desto bättre, eftersom det i princip alltid innebär större forsar och större vågor. Många av de mindre och brantare vattendragen i form av åar och bäckar kräver till och med att man prickar in den absoluta kulmen på vårfloden för att de överhuvudtaget ska vara farbara. Sommartid är vattendrag som Rotälven normalt alldeles för låga för att paddling ska vara möjlig.

ÅSA-NISSE PREMIÄRÅKER I TUNNA
Denna dag var det jag, Dennis Franzén, Stefan Pettersson och Simon Berglund som strålat samman för att få paddla några klassiska åar och älvar i höga vårflöden. Vi hade dock inte räknat med att det skulle bli så här högt. Efter en kort stund kom vi fram till turens största fors, Lekattsugnet, som populärt kallas för Åsa-Nisse-fallet eftersom filmen »Åsa-Nisse flyger i luften« spelades in här 1956. I filmen åker Åsa-Nisse nedför fallet i en tunna.

När vi paddlat här tidigare rann allt vatten i en väl definierad fåra i mitten med stora kala stenhällar på båda sidor älven. Nu är alla hällar täckta av vitvatten och mittenlinjen en enda stor och jämn gröntunga ner i en kraftig vals med stora bakvatten från sidorna som matar tillbaka rakt ner i sluket. Vattnet är bokstavligt talat iskallt och jag och Stefan bestämmer oss snabbt för att det är för tidigt på turen för att riskera en simning. Dennis är som vanligt sugen på en omgång stryk så han vill göra ett försök. Han går upp med kajaken medan jag plockar fram kameran.

Strax kommer han farande som en liten barkbåt utför den mäktiga forsen. Han försvinner ner i infernot och kommer upp några meter längre ner liggandes upp och ner. Han hinner precis rolla upp och paddla iväg utan att vattnet hinner suga tag i kajaken för att mata den tillbaka. Simon vill också prova lyckan i det kalla vattnet och ger sig ut i den strida forsen. Allt går bra fram till kruxet i form av den avslutande valsen, där försvinner han och ser ut att fastna och få stryk några sekunder i det vilda infernot innan han simmandes kommer ut med kajaken bredvid sig. Simon tar sig själv in till land och drar sedan med hjälp av Dennis upp sin vattenfyllda kajak, pulsandes genom den fortfarande djupa snön.

Efter denna mindre lyckade start på turen fortsatte vi vår färd nedströms mot den väntande bilen. De sträckor som i normala fall var rena transportsträckor hade nu stora vågtåg som hade kunnat surfas om vi hade paddlat i leklådor. Vid en fors finns en spångbro över älven, men här stod vattnet så högt att det nu var tveksamt om man skulle komma under, och om man mot förmodan gjorde det väntade i alla fall en brutal centrifugering i en stor vals direkt efteråt.

NYA MONSTERVALSAR
Vi fick bära förbi spångbron och resten av forsarna var lika brutala som turens inledning. Där de större roliga forsarna brukade ligga fanns nu monstervalsar och vi fick i princip snika oss förbi dessa forsar utanför vattnets normala fåra. Vi paddlade inne bland träd, buskar och över stenrösen. När vi närmade oss upptaget vid en vägbro strax innan det mäktiga Rotensugnet, en djup ofarbar kanjon med en fallhöjd över 15 meter, blev vi tvungna att ta upp några hundra meter tidigare för att inte riskera att dras ned i Sugnet.

Innan vi lämnat kraftbolagsmannen vid isättningen hade vi fått löfte om att han och hans medföljande fru skulle köra ner min bil till upptaget så att vi skulle slippa hämta den uppe vid dammen. När vi kom upp på land såg vi Dennis bil där vi lämnat den men ingenstans fanns min bil. Bron där vi tagit upp såg ut att kunna spolas bort när som helst och där stod flera bilar med »locals« som hade nåtts av ryktena om de enorma vattenmassorna och kommit dit för att titta på spektaklet.

DET GJORDE TILL …
Jag frågade om de hade sett min bil och de förklarade då att vägen som vi för bara två timmar sedan hade kört upp till dammen på numera låg under vatten och inte var framkomlig. Vi hade alltså genom att öppna dammluckorna skurit av vår egen reträttväg genom att spola bort vägbanan. Därför hade de inte kunnat köra ner min bil. Ironin i Simons uttalande om att det varken skulle göra från eller till när vi öppnade luckorna var nu fulländad. Vi lastade alla kajaker på taket till Dennis bil och åkte upp till den första platsen där vägen var avskuren.

Därifrån gick vi till fots och vadade genom det iskalla vattnet. Vägen hade blivit avskuren på två olika ställen trots att älven där inte ens var inom synhåll från vägen. Till råga på allt var vattnet strömt. Efter att vi nått min bil fick jag flera förslag på att vi skulle försöka köra den lilla bilen tillbaka genom vattnet. Jag är glad att jag inte gick med på det för i så fall hade jag inte haft någon bil idag. Lite senare kom nämligen en gubbe med en stor fyrhjulsdriven pick-uptruck körandes och det var nätt och jämnt han tog sig över trots dubbelt så stora däck som jag hade.

Plan B var att jag och Dennis istället tog min bil och letade oss ut från Älvdalens skjutfält bakvägen via småvägar som ledde åt andra hållet. På så vis kunde vi sammanstråla igen några mil bort. Därifrån beslöt vi oss för att dra vidare till Knärån, som flera av oss aldrig tidigare paddlat eftersom den kräver så oerhört mycket vatten för att fungera. Vi letade oss så småningom dit efter att ha fått vända flera gånger på vattensjuka skogsbilvägar som endera inte bar eller var översvämmade. Det var dessutom bråttom att ta sig ut från området kring Rotälven eftersom man var i full färd med att stänga alla tillfartsvägar för att begränsa skadorna.

Knärån var bitvis perfekt men riktigt tuff i det höga vattenståndet och efter några kilometers paddling avbröt vi även den turen efter att Dennis hade bakloopat tillbaka in i ett vattenfall och sedan simmat efter att ha blivit spöad i 20 sekunder. Han förlorade också sin paddel som försvann i strömmarna. Då kände vi att det var dags att göra kväller för denna dag. Det blev inte riktigt så som vi tänkt oss. Från att det var vi som var ute och jagade vårfloden var vi plötsligt själva på flykt undan de stigande vattenmassorna.

Det var med nöd och näppe vi kom ut innan tillfartsvägarna till Rotälven stängdes. Det är svårt att tro det, men den här gången blev det faktiskt lite för mycket vatten även för oss. Men det var helt klart värt det bara för att få se hur stora forsarna kunde bli. Farligt, farligt men härligt, härligt. Nästa gång man önskar sig ett vattenkaos kanske man ska tänka till två gånger, för ibland kan drömmen gå i uppfyllelse. »«

Visa Rotälven på en större karta