Nu när den ena kanotisten efter den andra tittar ut från sina vinteriden är det hög tid att ta en närmare titt på varför kanoten går så långsamt när det är kallt i vattnet. Det vore enkelt att skylla på att du förmodligen är dåligt tränad eftersom det var ett tag sedan du paddlade sist men faktum är att det kanske inte beror på dig, åtminstone inte enbart.

AV Jonas Hollander | UR Paddling nr 2-2009

Under min egen högst medelmåttiga karriär som tävlingskanotist var det tveklöst så att man var som sämst på våren. Inte bara fysiskt utan det kändes verkligen som att det var något i vattnet som bromsade när det var riktigt kallt. När mer talangfulla och vältränade paddelkompisar som varit på varmortsläger utomlands kom hem till kallvattnet upplevde de också att det gick betydligt trögare. Jag har spekulerat en hel del i vad det kan bero på men har inte kommit fram till någon riktigt bra förklaring ­ förrän nu.

Man behöver inte vara Einstein för att begripa att vattnets egenskaper förändras med temperaturen, det är ju ett ganska stort spann mellan is och ånga, men exakt vad det är som sker och hur (och hur mycket) detta i så fall kan tänkas påverka paddlandet var frågan jag ställde till några experter: landslagsankaret och Jönköpings stolthet Anders Gustafsson, SOK:s fysiologiska allvetare H-C Holmberg (som kanske är mest känd för sina bidrag till längdåkningen men faktiskt har en bakgrund som kanotist) och Ingrid Andersson lektor vid Linköpings Universitet som är specialist på mekanisk värmeteori och strömningslära. Jag började med Ingrid.

VISKOSITETEN ÄR BOVEN I DRAMAT

Efter en stunds resonerande kom vi gemensamt fram till att det sannolikt var vattnets förändrade viskositet (»tjockhet« eller egentligen en vätska eller gas interna motstånd mot flöden) som var boven i dramat. En kort stund var vi inne på densiteten men dömde snabbt ut den faktorn, inte minst eftersom den ändras högst marginellt i de temperaturintervall som är aktuella. Vattnets viskositet (tänk: friktion) däremot, är nästan dubbelt så hög vid 0° jämfört med en solig sommardag med tjugogradigt vatten (1 792 X 10-6 kg/ms mot 1 005 X 10 kg/ms). Hur påverkar det då din paddling?

Jo, för att illustrera det hela bad jag den vänliga universitetslektorn att räkna ut vad ett 500-meterslopp som tar 1:40 i tjugogradigt skulle ta om vattnet var nollgradigt. Det är en uträkning som inte är alldeles enkel att göra eftersom man egentligen även borde ta hänsyn till virvelmotstånd, lufttemperatur etc. Men, efter att ha förenklat det hela en smula genom att enbart räkna på friktionen mot kajakens skrov kommer Ingrid fram till att loppet som tar 1:40 i varmt vatten skulle ta 1:44 i nollgradigt. Det kanske inte låter så märkvärdigt men tänk då att det skiljde mindre än två sekunder mellan första och nionde plats i förra sommarens OS-final där Anders kom sexa. Det är en klart märkbar skillnad!

MÄRKS MER I LÄGRE FART

För att göra det hela än värre märks vattnets högre viskositet sannolikt mer i lägre farter eftersom friktionsmotsåndets andel av det totala motståndet är större vid lägre farter (ju högre fart, desto större andel kommer från vågbildningsmotståndet). H-C Holmberg förklarar: »I låga hastigheter blir alltså andelen friktion större och det är nog också en av förklaringarna till att effekten blir extra tydlig när exempelvis elitkanotister byter till/ från träning på en varmort; där träningen så gott som alltid består mestadels av >långsam< träning (<5 m/s) och viskositetens inverkan blir tydligare.»

LITE KNÄCKANDE

Jag får tag på Anders Gustafsson som ligger på träningsläger i Florida och gnuggar fyraminutersintervaller tillsammans med Adam van Koeverden och Eirik V. Larsen i farter kring 3:35/ km. »Jag tränar alltid med ett öga på GPS:en, ett jävligt bra verktyg«, säger Anders. »Det går långsammare hemma på Vättern men jag kan inte säga riktigt hur mycket. Men, det är lite knäckande när man vet vilka farter man legat och pressat på i varmare vatten.« »«