I en annan del av världen
När Stefan Andersson i somras var på semester i Manilla, försökte han hitta en kanotklubb för att själv kunna paddla. Det slutade med att han blev ny tränare åt det filippinska landslaget som nu satsar mot VM i Kanada.

AV Lars Larsson | FOTO Stefan Andersson | UR Paddling nr 2-2009

I utkanten av 15-miljonersstaden Manilla, ligger det filippinska kanotlandslagets träningsanläggning. Stefan Andersson från Växjö kanotklubb hade under sin semester läst om den på Internet, men trots mejl och telefonsamtal kunde han inte få kontakt med dem. ”De slängde i princip på telefonluren eller svarade att de inte visste något” säger Stefan. , Då började Stefan att gå runt och fråga en massa folk istället. Efter ett tag fick han tips om att ta kontakt med Atletförbundet. Han gick dit och halade fram sin svenska tävlingslicens och förklarade att han var medlem i Svenska kanotförbundet.

Det lilla plastkortet gjorde succé. ”Då var det röda mattan, fåtölj och tidningar som gällde. De skickade upp mig till olympiska kommittén och de ringde sedan efter förbundskaptenen Lenlen som kom och hämtade mig med jeep” förklarar Stefan. Det är personliga kontakter som gäller , i länder som Filippinerna, för på grund av korruptionen och den höga kriminaliteten litar man inte på folk. Ett telefonsamtal är inget värt, för det kan ju vara vem som helst som ringer. Här måste man träffas på riktigt för att få saker att hända. När Stefan väl kom till ”klubben” fick han ett varmt mottagande.

Men det visade sig att det här inte ens var en kanotklubb i vanlig bemärkelse utan en anläggning enbart för landslaget, som bestod av sju unga killar. Första gången Stefan tränade med killarna visade det sig att han, 52 år gammal, paddlade ifrån hela gänget. Efteråt sa de till honom ”we want you, teach me!” och ville att Stefan skulle bli deras teknikcoach. ”Det var klart , jag ställde upp på det, det är ju skitkul och sen får jag ju ett varmt ställe att paddla på” säger Stefan och skrattar. , Träningsanläggningen är minst sagt en aning speciell. Förbundskaptenen, en kvinna vid namn Lenlen, startade och driver den med hjälp av pengar från staten.

Hon är också den som tar ut landslaget, men dit kan inte vem som helst söka, utan hela landslaget består av enbart fattiga ungdomar. Lenlen har hjälpt de som levt under mycket svåra förhållanden till ett nytt liv via kanotlandslaget. Alla sju medlemmarna har gratis mat och husrum på anläggningen att de får en fast lön. De är med andra ord fullblodsproffs och gör inget annat än tränar och paddlar. Det finns dessutom många ungdomar som tidigare varit med och paddlat men som inte tyckt att det varit något för dem. Dem har Lenlen istället hjälpt till ett nytt liv genom att se till att de får en utbildning istället.

”Ungdomarna har ju fått ett enormt lyft i livet, från att bo i en palmhydda och inte ha någon mat till att bli antingen duktiga kanotister eller få en utbildning”, säger Stefan. Allt det här låter nästan för bra för att vara sant, men en av förklaringarna ligger i Lenlens egen bakgrund och historia. Hon kommer från en av de fattiga provinserna ute på landsbygden. Utan framtid bland jordbruken flyttade hon in till staden och la sig på en parkbänk, steg upp klockan tre varje morgon, drack lite vatten och spelade sedan volleyboll.

Med tiden blev hon så framgångsrik inom idrotten att hon fick anställning hos militären som coach. I det korrupta Filippinska samhället kan rätt kontakter öppna vilka dörrar som helst och militären har mycket makt i landet. Genom sitt kontaktnät har hon lyckats få staten att finansiera kanotlandslaget som alltså är en slags blandning av välgörenhet, socialt arbete och elitidrottsverksamhet.

Vakt med pumphagelbössa
Vid träningsanläggningen där kanothus och bostäder för ungdomarna finns möts man av stängda grindar och stängsel. Den bevakas dygnet runt av två heltidsanställda vakter med pumphagelgevär som byts av i tolvtimmarsskift. Deras enda uppgift är att vakta kanoterna och säkerställa de aktivas säkerhet. Anläggningen ligger i ett fattigt område en knapp mil utanför Manillas innersta stadskärna, men det är ändå två timmars bilresa ut dit. ”Som turist och utlänning bör man inte vistas i några av de fattiga områdena, men eftersom Lenlen bor i detta område och har byggt ett fint hus vet alla vem jag är nu, så jag är trygg.

Hon tar dit militären om det händer mig något”, förklarar Stefan. Trots att landslaget bara har sju medlemmar finns ett helt kanothus fullt av kanoter. Dessutom har man sex stycken helt nya K4:or som knappt används alls. ”Jag fattar inte vad de ska ha dem till, jag har inte fått något vettigt svar på det. Det är ju sjukt eftersom de kostar ju lika mycket på Filippinerna som här hemma” säger Stefan, men gissar att det är någon slags statusgrej för staten. , De var tänkt att de skulle beställa Vajda-kanoter att träna i, men det slutade med att någon inom byråkratin istället beställde kopior av dålig kvalitet från Kina och Stefan fick börja med att lära dem att reparera kanoter.

”Det första jag gjorde var att försöka få dem att fatta att man måste ha ett fotstöd som fungerar” säger Stefan. Helt grundläggande för oss här , hemma men dittills ingen självklarhet i landslaget. Stefan tror att det finns fler paddlare på Filippinerna än de som ingår i landslaget, men han vet inte hur många och tror att det är få. Det finns större kunskap om paddling med enbladig paddel eftersom de har närmare till outrigger och drakbåtskulturen här. Det finns bara en kille i landslaget som tidigare ställt upp en internationell tävling, han paddlar C1 och kom tog sig till B-final och kom på 13:e plats i ett junior-VM, vilket inte är så tokigt med tanke på förutsättningarna.

Landslagets mål är nu att ställa upp med en C1:a och en K2:a i VM i kanotsprint som hålls i Dartmouth i Kanada i augusti. Det är två tvillingar ­ Alvin och Alex ­ som ska paddla K2. Stefan har förklarat att det är okej att komma sist, men man måste kunna paddla i takt och kunna ta i ordentligt, annars är det ingen idé att försöka. Stefans första besök i Manilla var förra sommaren och han har sedan varit där två gånger till, i oktober och över julen i december. Träningen går framåt och en idé om att låta landslaget komma på träningsläger till Sverige har också väckts. Det kommer att bli spännande att se hur det går och tidningen Paddling kommer att fortsätta att bevaka Filippinernas utveckling som kanotnation. »«