I går fick jag mitt elddop som surfskipaddlare… Det blåste uppåt 20 m/s i byarna och vinden hade friskat i under flera dagar, tillräckligt för att bygga upp rejäla vågor. Jag har under flera dagar med spänning följt SMHI:s prognos för södra Östersjön som i början av veckan spådde vågor uppåt 4 meter framåt slutet av veckan.

I torsdags var det så full fart utanför det långgrunda vindsurfarparadiset Hagapark mellan Färjestaden och Mörbylånga. Mellan vindsurfare och kitesurfare som studsade fram över vågorna lyckades jag med visst besvär sjösätta surfskin och hoppa i utan att vare sig välta eller mosa rodret. GPS/pulsklockan visade att det tog ca 12 minuter att köra en kilometer ut mot vågorna. Knappt fem minuter med vågorna in mot land igen.

I går var det så dags för det riktiga elddopet. Våghöjden var markant högre och surfarna var ännu fler. Jag beställde skjuts av ömma hustrun som lovade plocka upp mig i Färjestaden, ungefär en mil norrut, en timme senare. Hoppade på nytt i vid Hagapark och började streta utåt för att gå utanför alla vindsurfare och utanför den två kilometer långa piren Beijershamn.

Reservplanen var, om det skulle köra ihop sig, att kunna ligga i lite lä bakom piren som är en rest från ett misslyckat hamnprojekt från mitten av 1800-talet. Men, det visade sig att vågriktningen ändrade sig efter piren.

Lite läskigt var det. De största vågorna var nog uppemot två meter och definitivt de största jag någonsin paddlat i. Men skam den som ger sig. Har man tagit fan i båten…

Jag siktade in mig mot hamnen i Färjestaden, fick några rejäla surfar där fören pekade oroväckande mycket nedåt och rodret av allt att döma hängde upp i luften bakom vågen – det var åtminstone omöjligt att styra.

Jag nådde, nästan exakt efter en timme, badstranden strax söder om Färjestadens hamn och passerade på väg in några badande med stora ögon.

Extremt kul och en upplevelse som räcker längre (japp, jag har träningsvärk i benen av allt parerande).