Om du befunnit dig i närheten av en kanotmaratontävling i Sverige de senaste åren så känner du igen honom: den skäggiga mannen med kepsen långt neddragen och en vägvinnande stil som skvallrar om att den kroppen genom åren förmodligen har paddlat tusentals mil. Men vem är han egentligen, olympiern, veteranvärldsmästaren och veterancupens ständige ordningsman?

AV Jonas Hollander | UR Paddling nr 3-2009

Det började med att kanadensarpaddlaren Bengt Backlund flyttade till Västgötaslätten på 50-talet och låg och tränade i Oves, brorsan Stures och de andra småkillarnas badsjö. Ove lärde sig bemästra C-kanoten som så småningom blev snabbaste båt i den lilla sjön Örlen, motorbåtar inkluderade. Intresset för paddling gick aldrig över och vid fyllda 67 tränar Ove förmodligen till och med mer än när han som 19-åring deltog i sitt första OS. Nu är han nybliven pensionär och mer engagerad än någonsin i kanotsporten. Under 1960-talet deltog Ove Emanuelsson i samtliga olympiader (Rom, Tokyo och Mexico City), gjorde rent hus på C1 10 000 meter på alla SM.

Så när som på halvannat decennium från början av 70-talet till mitten av 80-talet när det på sin höjd blev en och annan tur i turistkanadensare tillsammans med barnen, har han varit en inbiten tävlingspaddlare i hela sitt liv. 1995 paddlade han Havspaddlarnas Blå Band, runt hela den svenska kusten på 41 dagar, som nummer sju av de som erövrat HBB (direkt efter att ha nått Haparanda mötte fru Gunilla upp och skjutsade upp honom till starten av det 54 mil långa Arctic Canoe Race). På senare år är han mer aktiv än någonsin ­ guldmedaljer på de tre senaste VM i kanotmaraton och totalseger i den svenska veterancupen skvallrar om att det tränas en hel del.

DET VAR INTE BÄTTRE FÖRR
Med erfarenheter från ett helt liv inom paddlingen är Ove ett levande kanotlexikon. På vårens veteranläger berättade han en kväll om hur det fungerade förr, på den tiden han själv var med i landslaget och förbundskaptenen hette Gert Fredriksson. Visst har träningsmetoderna utvecklats men det som är mest slående är hur lite som egentligen förändrats. När Ove berättar om ungraren Hatlaczky som hade vridsits redan 1958, om hur han själv experimenterade med kajakpaddel med liten vinkel redan för förtio år sedan eller vilken omställning det blev när man gick från tidigare kajakmodeller till den nya, smala och ranka VKV100 som lanserades 1963 känns det som att utvecklingen går med stormsteg, fram … och tillbaka.

Funderingarna är i stort sett identiska med dagens. Men, som sagt, på träningssidan har det hänt en del. Ove visar sin träningsdagbok från 1968 (inför OS i Mexico City) med totalt 235 paddlade mil, en träningsvolym som idag knappast skulle föra någon till världstoppen. Standardupplägget för landslaget på 60-talet var ungefär: säsongsupptakt med ett skidläger i Vålådalen i mars, ett weekendläger i maj och sedan ett tio dagar långt läger ett par veckor före VM/OS där det mest handlade om att köra mjölksyraträning, mestadels 200 meter i maxfart.

1968 var lite annorlunda eftersom OS gick sent på året och dessutom på hög höjd. Den hemlighetsfulle kapten Gert ville undvika att andra nationer i förväg skulle få reda på hur bra svenskarna var och bestämde därför att det förberedande höghöjdslägret skulle för läggas till Atlasbergen i Marocko. ”Jag fick senare lära mig att det fanns två platser i världen man skulle undvika om man ville slippa parasiter och magsjuka ­ en plats i Brasilien och… Atlasbergen” skrattar Ove. Det bar sig inte bättre än att svenskarna blev ordentligt magsjuka. När de kom till Mexico testades de av olympiska kommitténs läkare som kort och gott sa ”skicka hem dom, de har inte här att göra”

Riklig medicinering och några järnsprutor senare kom Ove ändå till start men kunde inte riktigt göra sig själv rättvisa och slutade 6:a på C-1 1000 meter, en placering sämre än 1964 i Tokyo. Året därpå, 1969, tog han sitt tionde raka SM guld på C1 10 000 meter. Bidragande orsak var säkert det speciella träningspasset som följde direkt efter dottern Maries dop i Tibro. Ove hoppade i en turistkanadensare modell Clipper och körde intervaller/resistensträning de 35 milen (plus 3,5 mil landtransport) från Tibro hem till Södertälje där familjen då bodde.

Vi diskuterar lite kring utvecklingen av svensk kanotsport i stort. Själv minns jag SM i början av 90-talet när det kunde vara närmare 100 startande seniorer i herrklassen, i den jämförelsen känns dagens seniorklass förvisso vass men ack så smal. Ove som körde sitt första SM 1958 verkar dock inte allt för bekymrad, ”det var ungefär lika många i seniorklassen på 50- och 60-talen som nu”

COMEBACK MED C
Som alla vet vid det här laget är svensk tävlingspaddling med kanadensare om inte stendöd så åtminstone allvarligt utrotningshotad, så har det varit länge. 1984 var det annorlunda. Ove var under slutet av 70- och början av 80-talet verksam som instruktör i kanotförbundets satsning på att få fram nya, konkurrenskraftiga C-paddlare. Anledningen var i första hand att sonen Johan börjat träna och ”han kunde ju lika gärna vara med och paddla istället för att sitta på land och se på” , som Gunilla Emanuelsson uttrycker det.

1984 ställde far och son upp i Tibropaddeln, en turistkanadensartävling på hemmaplan, och sedan var tävlingskarriären igång igen. Detta var på den tiden det satsades på den av Vattenfall sponsrade maratoncupen. De stora loppen hette Bruksådran, Kungsbacka River och Ekön Runt. Det ena gav det andra och Ove började tävla på riktigt igen. 1988, vid 47 års ålder drog han på sig landslagströjan på nytt och ställde upp i maraton VM i Nottingham. »Det blåste utav helsike«, berättar han.

»Det var så stark vind och ström att jag gled 200 meter bakåt när jag skulle byta sida på floden Trent.« Ove hamnade långt bakom täten på en 8-9:e plats, men ändå. Vi pratar en stund om vad som egentligen hände med kanadensarsporten i Sverige, sporten dog och ingen vet riktigt varför. Ove konstaterar att det egentligen inte blev någon nyrekrytering efter 1989 och att senaste svenska olympier i grenen var Peter Liljedahl som ”importerades” från Kanada inför Barcelona OS 1992.

VETERANVERKSAMHETEN I SIN LINDA
1989 gick ”OS för veteraner” World Masters Games av stapeln i , Danmark: 5500 tävlande från 76 olika länder gjorde upp om medaljerna i 37 olika sporter. Bland de tävlande fanns ett gäng ”seniormedborgare” från Sverige. ”Det var jag, Erik Zeidlitz, Bernt Lindelöf, Stig Andersson och några kajakpaddlare” berättar Ove. Intresset , för att åka på veterantävlingar utomlands var väckt och tänder var blodade. Till WMG i Brisbane, Australien 1994 åkte en svensk trupp på 12 man; Ove, Bengt Järnhester och Arne Wahlberg och ytterligare några av de namn som fortfarande dyker upp i dagens resultatlistor ­ bara några åldersklasser längre fram. Ove Emanuelsson har ett finger med i spelet i det mesta som har med veteranverksamhet att göra.

Det var han som tillsammans med dagens ordförande i veterankommittén, Bengt Järnhester, lyckades intressera Stefan Gustafsson och arrangörerna av maraton VM i Vaxholm 1996 för att lägga till veteranklasser i anslutning till ”riktiga” VM. Vaxholm blev en succé för alla inblandade och sedan dess har veterantävlingar dagarna före stora VM blivit standard, för arrangörerna blir det en bra förövning inför de tyngre loppen.

VETERANCUPEN
Det var även Ove och Bengt som klurade ut den svenska veterancupen som introducerades 2005. I denna korrigeras deltagarnas tider i efterhand efter ålder och en extra resultatlista produceras. Det är Ove som håller ihop det hela och det är han som sitter med Excel-arken och räknar efter varje tävling. Det är också han som brukar vinna den totala cupen (nej, nej, det har förstås inget samband). Veterancupens upplägg i allmänhet och hur mycket kompensation man egentligen bör få för ökad ålder i synnerhet diskuteras då och då.

Oftast är det yngre deltagare som tycker att de är förfördelade jämfört med de äldre. Ove menar att de pratar i nattmössan, att ålderskoefficienterna stämmer ganska bra med verkligheten och att ynglingarna helt enkelt får paddla snabbare om de vill hävda sig i cupen. Ove har testat åldershandicapen genom att räkna om VM-resultaten de senaste åren för samtliga klasser, »med omräknade siffror hamnar jag 4-7 minuter bakom de allra bästa och de enda gamlingar som hamnar framför mig är Jan-Otto Hallqvist och Marc Moens, resten är yngre«, säger Ove.

Att räkna fram korrekta och rättvisa ålderskoefficienter på en sport som kanot med ett relativt litet underlag och ständigt skiftande förhållanden är förstås svårt men det finns en logik i att Ove som ligger i topp i veterancupen också ligger i toppen av resultatlistan från ett VM medan de som har synpunkter på utformingen oftast inte gör det. Sedan kan man alltid diskutera rättvisa (som om idrott någonsin var rättvis) och värdet i artificiella resultatlistor (varför inte en cup för rödhåriga, vänsterhänta, Stockholmare eller de som börjat paddla nyligen?).

I fjol innehöll sammanställningen av veterancupen över 160 namn. Faktum är att dessa 30-plussare (mig själv inkluderad) på senare år stått för en betydande del av antalet starter på landets maratontävlingar. Kanske blir det ännu fler när veteranåldern internationellt och i Sverige sänkts från 30 till 27 i ett försök att stimulera fler som passerat senioråldern att fortsätta. Själv hamnade jag för några år sedan, mer av en slump, på veterangängets årliga vårläger i Flämslätt.

Församlade på Svenska Kyrkans konferensanläggning fanns då ett trettiotal gubbar i olika åldrar som var inställda på en weekend med hårdträning inför den stundande säsongen. Jag var yngst med mina 38, äldsta deltagare den gången var mer än dubbelt så gammal som jag (78). Under den helgen kom jag fram till att målet inte var att vinna H35-klassen utan snarare att fortfarande kunna vara med när det var dags för H75. Med ett lätt understatement kan man säga att det var pigga gamlingar, många dessutom påfallande vältränade.

Det årliga veteranlägret har bara ökat i popularitet sedan dess, årets upplaga lockade 55 deltagare till Flämslätt i april, inklusive en norrman, flera damer och Ove Emanuelsson. Då skall man dessutom veta att ett 20-tal av veteranerna redan avverkat årets första träningsläger, i Portugal i februari.

MR GÖTA KANALLOPPET
Man kan knappast ta upp ämnet Ove Emanuelsson utan att också nämna Göta Kanalloppet som han jobbat med sedan första upplagan 1991. Även här märks hur historien upprepar sig. Upprinnelsen till Göta Kanalloppet var att man i Mariestad ville använda idrotten för att stimulera turism till regionen, ett drag som känns igen från bland annat Dalslands Kanotmaraton som drogs igång 2004 med samma motiv. Göta Kanalloppet hade redan första året, uppbackade av bland annat Kanalbolaget, Västergötlands Turistråd och lokaltidningarna Mariestadstidningen och Skaraborgs Allehanda, 470 deltagare i mål.

Rekordåret 1997 när loppet ingick i Svenska Ungdoms Cupen (SUC) var siffran uppe i 742, sedan dess har deltagarantalet sjunkit. I fjol kom blott 295 paddlare i mål. Ove tror att det blygsamma antalet 2008 beror på att det var mycket i tävlingsväg som konkurrerade just i den perioden men noterar samtidigt att antalet tävlings/motionspaddlare snarast ökar. Det som minskat på senare år är framförallt deltagandet i turistkanadensarklassen.

FRAMTIDEN
Ove paddlar vidare, räkna med det. Numera är det i princip aldrig i kanadensare, istället alternerar han mellan en Struer Spica och en Bullit lite beroende på vilket väder som råder. I sommar skall han försöka försvara sin totalseger i veterancupen; ”Det kan bli knepigt i år” säger han och syftar på Husqvarnas , duktige ”Otto” och träningslägret i Flämslätts enda norrman: Öyvind Langslet, ett skalligt krutpaket med busiga ögon som var fyra på VM i fjol men då inte tränat så mycket, Veterancupen är nämligen öppen även för alla nordbor i år.

Dessutom vore det kul att ”knäppa” Jan-Otto Hallqvist och belgaren Marc Moens på VM i Portugal i september. När jag i efterhand via telefon kollar en del fakta passar jag på att fråga vad som är hemligheten med en lång framgångsrik kanotkarriär. ”Ett visst mått av tjurighet måste man förstås ha… och en förstående fru förstås” skrattar Ove , och syftar på Gunilla. »«

OVE EMANUELSSON

FÖDD 1941 på Tidaholms BB (till mostrarnas förtjusning).
BOR På landet mellan Karlsborg och Tibro.
FAMILJ Hustru Gunilla, barnen Johan och Marie, och två barnbarn.
MERITER Bland annat tre OSstarter (-60, -64, -68), veteran VM-guld 2008, totalsegrare i veterancupen de senaste åren.
AKTUELL Av och till de senaste 40 åren.

NÅGRA RÖSTER OM OVE
”Han var alltid intresserad av och hade åsikter om regler, stadgar och sådant. Jag vet inte hur många motioner han har skrivit till årsmöten… men så blev han ju politiker sedan också.”
Tyrone Ferm, klubb- och landslagskompis från Jönköping

”Han har en grundstyrka som en mindre björn och tävlingserfarenhet från ett halvt sekel. Det kombinerat med en rejäl portion tjurighet är bra egenskaper på banan.”
Arne Wahlberg, K2-partner vid VM-gulden 1998 och 2007, kollega från veterankommittén.

”Jag hotade med skilsmässa när han sa att han skulle paddla Blå Bandet men han bara undrade om det var ett hot eller ett löfte… Jo, jag har nog sett de flesta svenska kanotklubbar.”
Gunilla Emanuelsson, Oves bättre hälft sedan 1960

”Egentligen fattar jag inte var all energi kommer ifrån, förutom den egna träningen, allt jobb med Göta Kanalloppet och engagemanget i klubben har han en rejäl gård att ta hand om.”
Jan Östlind, Klubbkompis Tibro KK

LÄS MER OM OVE I:
Veteranguld i kanot VM
Oväntat möte i Göta Kanal

LÄS OM FLER PROFILER här