Gästkrönika AV Sofia Paldanius | UR Paddling 3-2009

DET ÄR MÅNDAGSKVÄLL på Jönköpings kanotklubb. Jag har precis kört dagens tredje pass och ligger på mattan i gymmet och stretchar. De flesta har dragit hem och det är lugnt och skönt.
­Sofia, du som inte har något för dig på dagarna, du kan väl fixa det här? En klubbmedlem som jag tycker bra om har öppnat gymdörren och tittar på mig med bedjande ögon.
­Hmm, jo, men alltså jag ska träna och så … svarar jag lite undvikande.
­Men du tränar ju inte hela dagen?

­Nej, men i morrn behöver jag ringa några samtal och sen sova, eller njae, jo eller visst jag fixar det.
Och så har jag gjort det igen, sagt ja när jag försökte säga nej. Jag har ju också ett jobb att sköta, jag är kanotist. Men vad ska jag säga? Att jag faktiskt tränar 2,5-4 timmar om dagen sex dagar i veckan, att det är mitt jobb. Att det som elitidrottare krävs att man prioriterar sömn, mat och vila och att det runt varje träningspass går minst en extra timme till annat meck och sen är jag ju mitt eget företag och varumärke som ska skötas. Men jag säger inget mer.

JAG ÄR VRÅLHUNGRIG när jag kommer hem, jag lagar mat, väldigt mycket mat, så att det ska räcka till morgondagens lunch också. Telefonen ringer och trots att det suger i magen och jag är vråltrött blir jag glad när jag hör att det är en av mina bästa vänner. Jag säger att jag precis ska äta, men att jag gärna ringer tillbaka sen, men det går inte; då blir det för sent. Min väninna förklarar att hon, till skillnad från vissa andra, har ett jobb att sköta. Hon fortsätter:
­Ska du verkligen äta så här sent? Du vet att man blir tjock om man äter sent på kvällen?
­Mmm, jo eller nej, jag tror inte det är någon fara i mitt fall, svarar jag.
­Jag försökte ringa dig innan, vad har du gjort idag? Jag fattar att du har tränat för det gör du ju alltid, men har du inte gjort något mer?

Vi pratar en stund, det är kul och får mig att koppla av från allt vad paddling heter, för även om jag ibland blir frustrerad över att folk inte förstår vad jag håller på med så är det befriande att ha ett umgänge som inte ens bryr sig om hur det gick på förra tävlingen eller hur många chins jag gör. När matlagningen är klar ser det ut som att det ska räcka till en hel familj – lovande inför morgondagen. Men än en gång överraskar jag mig själv med hur mycket jag kan äta och det blir inga rester kvar nu heller.

Klockan är mycket, men jag slår ändå på datorn, sista dagen att fylla i nästa månads kontaktrapport till RF så att de vet var jag är inför eventuella dopingtester. Ja visst ja, tvätten i källaren också, vore fräscht med rena kläder på träningen i morgon. Klockan är över midnatt när jag äntligen kommer i säng. En kort sekund funderar jag på att skriva träningsdagbok, men när jag ser att det inte är något ifyllt de senaste två veckorna känns det som ett betungande projekt så jag stänger både träningsdagboken och ögonen och somnar snabbt.

KLOCKAN RINGER 07.00, det pulserar i musklerna och kroppen skriker att den vill vila mer och mitt huvud svarar: ”Visst kära kropp, du ska få vila, men idag ska jag bryta ner dig lite till” Mitt jobb går ut på att bryta ner, bryta ner lite till och sen vila för att bygga upp, det kallas superkompensation. Jag skuttar upp ur sängen med ett leende på läpparna, äter min havregrynsgröt, idag utan mjölk, jag handlade ju inte igår heller, och rullar ner till kanotklubben, ja, ungefär så. Mina kära träningskompisar är på plats. Tjugo över åtta lägger vi i kanoterna i det sexgradiga vattnet.

Det är en fin vindstilla majmorgon och det är inte så farligt kallt om händerna. Jag tittar upp mot morgonsolen, andas in och njuter, det här är livskvalitet. Efter en och en halv kilometers uppvärmning, med lite gott snack, startar vi klockorna och drar igång intervallpasset. Jag låter kroppen jobba och huvudet fokuserar på tekniken. Paddeln greppar långt fram, jag drar mig förbi den med hjälp av att rotera min kropp. Kanoten bryter det klara vattnet och det känns som den har fått liv. Idag stämmer det.

ATT PADDLA ÄR EN BALANSAKT och att vara elitkanotist innebär att hitta den optimala balansen mellan träning och vila. Det är det jag håller på med sex dagar i veckan, allt för att bli bättre på att transportera min kanot så fort som möjligt från A till B. Det är mitt jobb och jag älskar det, dock inte varje dag. Ibland är det tungt, riktigt tungt, men väldigt ofta är det grymt kul. När jag njuter av friheten det här livet innebär, av att få vara utomhus och utmana mig själv och andra och när jag åker på läger med mina underbara landslagskollegor, då är det här det allra bästa jobbet jag kan tänka mig.

Eller när jag tävlar i tuffaste konkurrens, då kryddas vardagen lite extra. Men till helgen är det tävlingsfritt så traditionsenligt stämplar jag ut från träningen vid lördag lunch och tar helg fram till måndag morgon då en ny träningsvecka börjar. På lördagskvällen kan jag, liksom alla andra som har jobb, sitta och softa vid en grill i goda vänners lag och diskutera sådant som spelar roll på riktigt. Då menar jag inte paddling ­ jag pratar sällan jobb på min fritid. »«

FOTO Glenn Mattsing

LÄS MER OM SOFIA PALDANIUS HÄR