Bakom oss avtecknar sig Göteborgs stad mot horisonten. Hamnens lyftkranar dominerar bilden och ser ut som stora stålfåglar. Framför oss ligger den södra skärgården ­ släta klippor, mjuka sandstränder och skummande bränningar. Aldrig har naturen legat så nära som i Göteborg.

AV Lars Larsson | UR Paddling nr 4-2009

”Jag tror det kan bli bra vågor från den där” säger Johan Linder, medan han spanar ut mot den stora och tunga fritidsbåten som är på väg att passera oss ute i farleden. Båten klyver vattnet och skapar stora breda vågor som bryter lätt på toppen. Jag och Peter följer Johans exempel och lägger oss med fören på kajakerna i vågornas utbredningsriktning. Jag tittar snett bakåt över axeln och ser hur vågen kommer allt närmare. Plötsligt lyfts aktern på kajaken och jag skjuter iväg.

Vattnet stänker om fören och fartkänslan infinner sig. Jag vevar frenetiskt med armarna för att ligga kvar. Framför mig ser jag Johan som lyckats fånga en våg som tar honom ända in mot land. Precis innan vågen slår emot klipporna viker han av och paddlar tillbaka mot oss. Visst kan det vara fantastiskt att glida fram ensam med kajak i en öde skärgård, men mer livliga och befolkade skärgårdar har också sin speciella charm. Det gäller bara att vända saker till sin fördel och se den positiva sidan av tillvaron. Göteborgs skärgård är full av båtar, men ibland skapar de surfvågor som är som klippta och skurna för leksugna kajakpaddlare.

För en norrlänning som jag, van vid folktomma vidder och på sin höjd någon enstaka liten fritidsbåt, ter sig Göteborgs skärgård närmast exotisk i sin livfulla aktivitet. Jag tycker att det är en spännande tanke att det bara ett stenkast härifrån bor över en halv miljon människor och att Göteborgs hamn är Skandinaviens största, trafikerad av tung transport- och passagerarfartyg. Trots närheten till allt detta finns fortfarande naturen runt hörnet och det är inga problem alls att paddla kajak i området, det gäller bara att hålla lite extra uppsikt när man korsar farlederna.

Jag hade stämt träff med de lokala paddlarna Peter Svensson och Johan Linder för att ta en tur i Göteborgs skärgård. De två senaste veckorna hade vädret varit bedrövligt och under de 25 milen från Växjö till Göteborg var molntäcket kompakt och det regnade nästan hela tiden. Men när jag rullade in vid Saltholmen hittade jag grabbarna liggandes i solen på gräsmattan utanför Göteborgs kanotförenings klubbhus. Ute över havet sken solen från en klarblå himmel. En frisk bris mötte oss när vi paddlade ut från hamnen vid Saltholmen, förbi Jonsholmarna och Eskilsholmen.

När Göteborgspaddlarna känner sig lite trötta och inte orkar paddla så långt brukar de paddla ut till någon av dessa öar och sätta sig och fika och sedan bara paddla tillbaka igen. En kilometers paddling är alltså det enda som krävs för att kunna ligga på en solvarm klippa i skärgården och njuta av saft och bullar eller en fin middag med en flaska vin. Svårare än så behöver det inte vara. Stadsnära friluftsliv när det är som bäst. Efter att ha surfat på svallvågorna av en båt öster om Rivö fortsatte vi runt öns norra spets och vidare västerut.

De flesta större öarna i Göteborgs skärgård är bebodda, men Rivö saknar bebyggelse trots att den ligger nära fastlandet, mindre än tre kilmeter från Saltholmen. Har man ont om tid är den alltså ett mycket bra alternativ för en kort övernattningstur. Där finns mysiga tältplatser och på senare år har det startats en tradition bland paddlare i trakten att fira midsommar på ön. Vill man ta sig lite längre ut mot det yttre havsbandet är Galterö ett bra alternativ som Johan och Peter rekommenderade mig.

Själva hade de andra planer för kvällen men jag bestämde mig för att övernatta i tält på ön och paddla tillbaka ensam dagen därpå. Peter vände därför hemåt medan jag och Johan fortsatte västerut mot Gäveskär fyr. På väg mot Gäveskär passerar några stora fartyg på farleden intill oss. För mig som aldrig paddlat i närheten av så stora fartyg tidigare är det en närmast surrealistisk upplevelse. Plötsligt dyker ett kolossalt stort flytande höghus upp i vattnet bredvid oss. Kontrasten till vårt enkla färdsätt i små kajaker som vi driver med egen muskelkraft kunde inte vara skarpare.

Snart når vi fram till Gäveskär samtidigt som ett ännu större fraktfartyg närmar sig. Jag bestämmer mig för att detta kan bli en bra bild och dirigerar Johan att paddla upp bredvid fartyget samtidigt som jag landsstiger på några hala klipphällar. Jag packar upp kameran precis i tid för att hinna skjuta av några bilder med Johan bredvid den skyhöga väggen av stål. Men innan jag hinner ta mig tillbaka till kajaken kommer en ilsken fyrägare fram och skäller ut mig för att jag landstigit på hans ö utan lov. Jag som trodde att alla Göteborgare var ”goa gubbar” Utan att orka argumentera om allemansrätt och liknande vänder jag tillbaka till kajaken.

Samtidigt har Johan kommit hela varvet runt ön och paddlar fram till mannen för att fråga vad som står på. Han börjar gnälla igen men Johan inleder istället en diskussion om mannens pågående renovering av den gamla fyrbostaden på Gäveskär och påpekar att Göteborgs kanotförening ansvarar för en liknande anläggning på Valö. Då smälter mannen direkt och situationen avvärjs. Från Gäveskär är det bara två kilometer kvar till min tilltänkta lägerplats i Sundholmsviken på norra sidan av Galterö. Där finns fina gräsytor att slå upp tält på och en liten sandstrand.

Platsen är också relativt vindskyddad av höjderna som reser sig på varsin sida av viken. Skulle man vara ett väldigt stort gäng finns den större Brandnäsviken ytterligare några hundra meter västerut. Liksom Rivö är Galterö så gott som obebyggd sånär som på ett par sommarstugor och några militära byggnader. Jag och Johan går i land i Sundholmsviken och sätter oss i solen och packar upp vår medhavda matsäck. Vi njuter av det fina vädret och sitter och småpratar när Johan plötsligt nämner något om att det sägs att detta är en gammal gravplats. Han pekar på en liten tavla med text som sitter på klippan precis bredvid oss.

Jag läser på skylten och inser att vi just glatt avnjutit vår mat på graven av en av de nio ilandflutna sjömän som vilar på platsen. När jag tittar närmare ser jag tydligt nio huvud- och fotstenar på rad i gräset. Enligt Brännö hembygdsförenings skylt kan de ha kommit från det danska örlogsskeppet Stora Sofia som sjönk sydväst om Böttö 1645. Johan beger sig av hemåt och jag börjar slå upp tältet medan nyfikna får undersöker min kajak och utrustningen jag spritt ut i gräset. Galterö har sedan lång tid tillbaka använts som betesmark av Brännöborna och präglas än idag av öppna ängsmarker varvade med bergspartier.

Ett nittiotal tackor med lamm betar på ön under sommarhalvåret och de håller effektivt markerna öppna. Mellan Galterö och grannön Brännö, som ligger innanför, finns en smal landförbindelse över Galterösund. Stigen över sundet leder hela vägen in till civilisationen på Brännö, som är känd för att vara Göteborgs store viskompositör Lasse Dahlquists födelseplats. Åtminstone den äldre generationen känner igen hans klassiska vals ”De’ ä’ dans på Brännö brygga” från 1941. Brännö brygga ligger i sydvästra änden av ön och än idag dansas det här varje torsdagskväll under sommaren.

Eftersom det är i mitten av juni är sommarkvällen lång och ljus så jag börjar vandra längs stigen mot Brännö. Jag passerar Galterösund och fortsätter vidare på Brännö. Det är bara tre kilometer till Brännö brygga och ännu närmare till mitten av byn, men jag väljer att istället gå upp på en höjd i närheten för att beundra utsikten. Jag spanar in mot staden och noterar alla små hamnar här och var där det sticker upp master från segelbåtar. På väg tillbaka till min lägerplats på Galterö upptäcker jag något som får mig att häpna. På väg ut från hamnarna, med riktning mot havet, ser jag ett stort skepp ­ en tremastad fullriggare i 1700-talsstil.

För ett ögonblick vet jag inte om jag befinner mig på Brännö eller på Skattkammarön från Robert Louis Stevensons klassiker. Jag bestämmer mig för att det faktiskt är Skattkammarön och börjar springa mot Galterösund för att genskjuta skeppet ute på Galterö. Där kan jag komma inom skotthåll för att avfyra min skarpladdade Nikon. Med svetten lackandes stannar jag till i Sundholmsviken, med en perfekt vy innan skeppet försvinner bakom nästa bergsknalle, varefter jag rusar vidare upp på den intilliggande höjden Brandnäset.

Härifrån är det fri sikt hela vägen ut mot det öppna västerhavet. Solen står lågt, nära horisonten, och genom ett magiskt skimmer ser jag den svarta siluetten av det ståtliga skeppet sakta försvinna bort mot horisonten. Hjältarna seglar iväg mot nya äventyr och i vindens sus kan jag nästan höra de smäktande stråkarna från den storslagna filmmusik som borde ackompanjera denna slutscen. Även jag har ju nya äventyr framför mig nästa dag så jag bestämmer mig för att det är dags att krypa till kojs. Innan jag hunnit somna hör jag någon röra sig alldeles utanför tältet och prassla med tältduken. Jag biter ihop och intalar mig att det inte kan vara några gengångna sjömän vars vrede vi väckt genom att nonchalant fika på deras grav.

Det kan heller inte vara någon gammal pirat från Skattkammarön utan den mest sannolika förklaringen måste vara att det är några nyfikna tackor och lamm som vaknat upp igen. Till sist tar tröttheten överhanden och jag sluter mina ögon och somnar in. Tidigt på morgonen öppnar jag tältet för att titta ut. Ovanför mig är det till min glädje fortfarande klart. Från öster börjar solen leta sig igenom de tjocka molnbankar som fortfarande sveper in Göteborg och resten av det svenska fastlandet. Efter frukost packar jag ihop och paddlar vidare västerut. På den västra udden av ön låg tidigare militärbefästningen Batteri Galterö, vilket innebär att klipporna här är lika ihåliga som en Schweizerost. Numera är gångarna tyvärr plomberade men man får fritt beträda området.

Den friska nordvästliga brisen gör att det till en början går lite trögt att paddla, men när jag kommer runt Galterö huvud, den nordvästliga spetsen på ön, får jag vind i ryggen och det går lättare. Det har blåst hela natten och stora vita bränningar slår upp mot Galterös klippor. Sju kilometer väster om mig, som en sista utpost mot havet, ligger Vinga. Ön är en av Sveriges mest kända fyrplatser mycket tack vare att det var där som nationalskalden Evert Taube växte upp. Hans far, Carl Gunnar Taube, var sjökapten men också fyrmästare på Vinga 1889-1905. Evert tillbringade sina första 14 år på ön och det kom att prägla honom starkt. Jag fortsätter min färd i det yttre havsbandet i rakt sydlig riktning och passerar Känsö.

Den känns igen genom det karaktäristiska tornet byggt på dess högsta punkt som också fungerar som sjömärke. Tornet är en del av Känsö karantänstation som byggdes för att hindra smittsamma farsoter att komma in i landet via fartyg från främmande hamnar. Tornet användes för att spana efter fartyg som försökte smita. Byggnationen av stationen påbörjades 1816, men redan 1770 anlades en provisorisk karantänsplats i anslutning till Vargö håla, den välfrekventerade ankarplatsen i vattenbassängen mellan Känsö, Brännö och Styrsö. Numera råder landstigningsförbud på Känsö eftersom anläggningen idag nyttjas av Amf 4 som yttre förläggning för amfibieutbildning. Efter Känsö kommer jag fram till naturreservatet Vargö.

På den södra sidan av ön ligger Bälviken som är en populär badstrand och en lämplig landstigningsplats. Jag drar upp kajaken på stranden och beger ut på upptäcksfärd längs stigen som leder över till hamnen på den norra bebyggda sidan av ön som inte ingår i reservatet. Jag kommer in i en tunnel av frodig grönska och trädens kronor hänger över stigen och omsluter den med ett lövtak. Kontrasten är enorm mot de karga kobbar och skär jag just passerat där det bara bjöds ofruktbara klippor. Vargö är starkt kuperad och bjuder på en spännande natur med höga bergsknallar som omgärdar en djup och lummig dalsänka, en perfekt plats för att ta en välförtjänt rast.

Jag tar mig upp på en av topparna och får en fin utsikt över hela den södra skärgården. På den norra sidan av ön ligger Stjärnviks värdshus och här finns möjlighet att äta en fin middag för den som vill sätta lite guldkant på turen. Efter besöket på Vargö sätter jag kurs i nordostlig riktning tillbaka mot Saltholmen. Den största naturkänslan fick jag på utsidan av Galterö och Vargö, när jag nu kommer in på insidan av de stora bebyggda öarna påminns man igen om hur välbebodd skärgården är.

När jag närmar mig Asperö ser jag det lilla röda tegeltaket på Saltholmen som är det bästa kännetecknet för att hitta tillbaka till min utgångspunkt. Under paddlingen tillbaka begrundar jag mina upplevelser av Göteborgs skärgård. Det mest slående är hur lättillgänglig skärgården ändå är. Att man på så kort tid och så enkelt kan få en så härlig skärgårdsupplevelse. Och det märkliga i att inte ännu fler människor ger sig ut i naturen på detta sätt. På Galterö var jag den ende paddlaren trots att det var en lördagskväll i mitten av juni.

I övrigt tror jag bara att jag skymtade ett par kajaker under hela turen. Efter lite research kunde jag också i efterhand konstatera att skeppet som passerade mig på Skattkammarön var ostindiefararen Götheborg. En fullskalig kopia av det ursprungliga skepp med samma namn som gick på grund och förliste vid inloppet till Göteborg den 12 september 1745. Det som fascinerar mig med Göteborgs skärgård är mångfalden och att så många olika sorters fartyg och båtar samsas i samma vatten.

Trots att det är en så ofantligt stor skillnad mellan en havskajak och en Stena Line-färja är de båda egentligen bara olika former av transportmedel. Och i någon mening befinner de sig på havet under samma villkor. Havet gör ingen skillnad på stor eller liten, rik eller fattig, när det är vredgat skapar det urskiljningslös ödeläggelse, men kan också smeka din kind med den ömmaste bris. Inför havet är vi alla likar. »«

Galterö

Turförslag Saltholmen – Galterö – Vargö – Saltholmen (Längd 23 km)

Fågelliv på galterö Galterö är intressant som fågellokal för både rastande och häckande fåglar, med sina långgrunda stränder räknas den av Göteborgs ornitologiska förening som en av de bästa vadarlokalerna i området. Bland häckande fågelarter kan nämnas rödbena, större strandpipare och tornfalk.

» gof.nu

Stjärnviks värdshus Förgyll din vistelse på Vargö med ett besök på Stjärnviks värdshus, som är beläget på öns norra sida. Närheten till havet har format deras meny, som huvudsakligen består av fisk- och skaldjursrätter, tillagade med de bästa råvaror.
» stjarnvik.se

Ostindiefararen götheborg Götheborg är i dag ett av världens största seglande fullriggade träskepp, som uppfyller internationella säkerhetskrav för oceangående fartyg. Projektet bygger på modern forskning i kombination med återupplivandet av traditionella hantverksmetoder från 1700-talet. Efter att under åren 2005 till 2007 ha seglat till Kina och tillbaka ligger skeppet numera för ankar i Göteborgs hamn när det inte är ute på nya äventyr.
» soic.se

Kajakuthyrning och turer
Escape kajakcenter, 031-69 19 50, » escapekajakcenter.se
(Ligger vid Önnereds brygga, cirka tre kilometer söder om Saltholmen)

Styrsö havskajaker, 0702-775 190, » havskajak.se
(Ligger ute på Styrsö som är grannö till Vargön. Färja från Saltholmen)

Point 65 Kayak Center, 031-15 01 03, » point65.se
(Ligger i centrum vid Lilla Bommen, cirka 10 kilometer nordost om Saltholmen i Göta älv)

Läs även fler turförslag här.