Följ med på en paddelresa genom Estlands träsklandskap bland vargar, storkar och konstiga skyltar…

AV Måns Åberg | FOTO Niklas Wennberg & Måns Åberg | UR Paddling nr 4-2006

När vi Lämnade Göteborg var det med förhoppningen att som första svenskar paddla i Estlands östra våtmarker. Resan blev en tripp i en tidszon. Från ett energiskt Tallin som växer med rasande fart till de sömniga byarna Varnja, Kolkja och Nina med gammelkristen befolkning vid sjön Peipsi, är det bara 20 mil men hundra år mätt i tid. Estland är en gammal nation men ändå pånyttfödd. Först 1991, efter närmare 700 år av ockupation såväl svensk, tysk som rysk, kunde befolkningen ta kontroll över sitt öde.

Resan till Europas fjärde största sjö som Estland delar med Ryssland går genom ett strykjärnsplatt landskap. Danmark ligger i lä. De höjder som förekommer i Estland blir föremål för turistbroschyrer. Storkarna stortrivs, vi räknar till tio stycken på resan till delmålet, universitetsstaden Tartu. Fåglarna bygger bo i specialdesignade stolpar och gör bombflygsmanövrar över den framrusande trafiken. Rådjuren som är så vanliga i Sverige lyser med sin frånvaro. Min paddelkamrat Niklas har en teori om att det beror på vargarnas antal och sätt att jaga; det finns ungefär 150 vargar i Estland på en yta lika stor som Västra Götaland.

Klicka på bilderna för att förstora dem.

Vargarna glider fram till ängskanterna och spanar av de öppna fälten. Rådjuren håller sig därför på hälsosamt avstånd från dem. Estens förhållande till vargen är mindre dramatiskt än svenskens, kanske bäst illustrerat av skylten över en bar i Tallins äldsta stadsdel. Det råder ingen brist på stora rovdjur; i skogarna finns cirka 500 björnar och ett hundratal lodjur. Då ska man ha i åtanke att Estland till ytan är ungefär lika stort som Danmark.

Tartu är en stad som Uppsala och Lund, ett stort mått av cyklar och ett skimmer av smarthet som svävar över gatorna. Kartan över Tartus omgivning påminner om en klump spagetti och vi har fullt upp med att hitta till Varnja, den by där vi ska ställa bilen. Kvällen innan vi ger oss iväg tillbringas på ett pensionat där vi dricker öl i en skållhet bastu och spekulerar om äventyret som ligger framför oss. Innan avfärden från Varnja kollas Revalkajakerna och övrig utrustning noggrant för när vi lämnat byn finns det bara en väg tillbaka, lika med flera timmar av paddling i en sjö som är känd för att kunna visa upp hyfsade vågor. Ursprungligen var planen djärv ­ att paddla till rysk mark. Men när esterna fick höra det kunde varningen inte vara tydligare; ”Tänk inte ens på det, ni kommer att bli arresterade och satta i fängelse!” Ryssarna förstod inte ens frågan.

Det hade annars varit spännande att korsa sundet mellan Estland och Ryssland ­ bara tre kilometer skiljer länderna åt vid den smalaste punkten. De enorma våtmarkerna på den ryska sidan ses som en naturlig skyddsbuffert. Efter att ha paddlat i tre dagar är det lätt att förstå varför. Det finns knappt en levande själ och enbart vatteninfekterade landmassor.

Dag ett för oss söderut och först då förstår vi sjöns storlek ­ 3 555 km 2. Vinden jagar oss mot ett vassbälte som inte alls liknar den svenska. Den estniska vassen är grov som kopparrör och gnisslar mot skroven. Paddlingen är tuff och jag är glad över att sitta i en lättmanövrerad och samtidigt stabil kajak. Efter två timmar i gropig sjö når vi förbryllade inloppet till en kanal som till storleken mer påminner om Göta Älv och där rostande skepp bär namnet på orten ­ Praaga. Vi hade tänkt oss en å men nu inser vi att kartan och verkligheten inte går i takt, området är långt mycket större än vi anat. Svarttärna och havsörn får huden att resa sig på Niklas armar och jag hör det oavbrutna klickandet från kameran.

Vi rör oss ljudlöst vidare med kajakerna och kommer nära djuren. Ett par älgar försvinner från strandkanten med ett förfärligt brakande och änder lyfter från stillastående och skjuter som pilar mot den klarblå himlen. Med några kilometers mellanrum stöter vi på bäverbon. Efter fem timmar och två felpaddlingar når vi målet för dagen, en torr plätt skog som är exakt placerad på kartan. Vägen till lägerplatsen har gått över motorvägsbreda vattendrag och vi har inte sett någon annan människa. Jag kalkylerar hur lång tid det skulle ta till ett sjukhus. Slutsatsen är att vi inte skulle överleva en livshotande skada.

Under de sena kvällstimmarna vid lägerelden hör vi ett dovt halsljud och älgen gör sig känd igen nära tältet. När tystnaden lagt sig hörs ett mystiskt plaskande. Efter kontroll klarlägger Niklas att det är braxen som leker. Det gör den sedan hela natten. Några spår av björn och varg syns inte. Framför elden snackar vi om att det var futtiga 30 000 år sedan människan klev ut ur skogen men forskningsrapporterna är entydiga ­ den hejdlösa konsumtionen håller på att knäcka miljön. Växande storstäder förbrukar enorma resurser och vad händer med oljan när varje kines vill ha en bil? Andra dagen i kajaken gör vi snabba avstickare från den mindre sjö där vi befinner oss för att se om det finns smalare vattenvägar men sökandet ger ingen utdelning. Vi stöter på ett och annat skeppsvrak, övergivna värmestugor och bäverbo.

Niklas försöker febrilt att hitta en torr plats för att kunna ordna med kameran men får ge upp. Detta är bäverns paradis och det syns på antalet fällda träd. Dagen lider, vi kollar kartan, inser att övernattningen kan få ske i kajaken och bestämmer oss för att återvända till Praaga och en natt där. Efter två timmars paddling ser vi något som kan uppfattas som träskdelirium; flera människor står och rycker i en vägskylt(!). Lokala turistbyrån är på plats för att byta skylten som är sönderskjuten av fågeljägare. De gör stora ögon över kajakerna och medger att de aldrig tidigare sett sådana i området. Esternas förhållande till vatten är respektfyllt och hittills har alla som hört att vi skulle ge oss ut på Peipsi skakat på huvudet. Motorbåtar stormar förbi och vi guppar som korkar i svallet. Om de ser oss så bryr de sig i vart fall inte om att dra ner på farten.

När vi dagen efter återvänder till Varnja står bilen kvar. Av ren lycka gör Niklas några eskimåvändningar i sjön. Det har varit soligt och varmt under dagarna då vi varit ute och nu glider ett kraftigare högtryck in från Ryssland. Vi svettas med kajakerna när de ska upp på biltaket och marken gungar efter paddlingen. Samhället ligger lika tyst som när vi lämnade det. Några kvinnor ur den gammelkristna befolkningen går förbi och slänger snabba blickar på oss. Vi spanar mot husen och konstaterar att bybornas sätt att hantera trädgården är fascinerande. Glöm hängmattan, här är det grönsaker som gäller.

Gammelkristna eller starovers som de kallas, anlände i början av 1700-talet som en följd av religiös förföljelse i Ryssland och de 5 000 som nu finns kvar har behållit sin specifika religiösa tradition. De utgör en unik religiös-etnisk grupp som skiljer sig från både ester och andra ryssar som anlänt senare. När vi stannar till och fotograferar en kyrkogård verkar vi ha gått för långt. Ilskna blickar skjuter genom luften men skogen av rysk-ortodoxa kors gör att vi inte kan slita oss. Korsets övre tvärslå symboliserar tavlan med inskriptionen

INRI ­ ”Jesus från Nasaret, judarnas konung”. Den undre sluttande tvärslån markerar platsen för fötterna. I samhällena vi passerar verkar det finnas en ritual när främlingar dyker upp. Man lämnar dem ifred en kvart och då kan besökaren uppleva känslan av att befinna sig i en spökstad. Men sedan händer det plötsligt saker; undrande tonåringar cyklar förbi, nyfikna ögon skymtar bakom gardinerna och så dessa gummor. De är krokiga i kroppen, bär hucklen i klara färger och undrar varför vi fotograferar deras trädgårdar. Visst måste det te sig konstigt – vilken resande fotograferar svenska trädgårdar? Men tjuskraften är för stor. Salladen ska dokumenteras.

När vi vänder kylaren mot Tallin försöker jag sammanfatta intrycken. Paddling i Estlands östra deltaområde är något för den som gillar ödslig vildmark med myllrande djurliv och som vill gå en match mot naturen. I en omgivning som liknar ett mangroveträsk får paddlingen mer av upptäcksfärd över sig. Det som skänker en extra dimension till resan är närheten till Ryssland och den uråldriga ryska kultur som finns längs Peipsis stränder. Det är upplevelse när den är som bäst ­ paddling, orörd natur och unika människor.

Läs om fler paddlingsdestinationer här.