Kanottävlingen Sarawak Regatta lockar tusentals deltagare varje år. Den har anor från 1800-talet och var från början ett fredsprojekt för att få slut på krigen mellan landets stamfolk. Tidningen Paddling begav sig djupt in i Borneos djungel för att söka tävlingens rötter.

AV Lars Larsson | UR Paddling nr 1-2010

Vattnet kokar av aktivitet. Framför mig, på Sarawakfloden i centrala Kuching, trängs traditionella Malaysiska kanoter, polisbåtar, följebåtar, supportbåtar, funktionärsbåtar och ankrade fiskebåtar, som är helt belamrade av åskådare och deltagare och fungerar som naturliga läktare längs med floden. Det är den första dagen av Sarawak Regatta, Borneos största kanottävling, som lockar tusentals deltagare till Kuching, huvudstaden i delstaten Sarawak på nordvästra sidan av ön. Det är hett som i en ångbastu, över 30 grader varmt och med hög luftfuktighet. Eftersom vi befinner oss mitt på ekvatorn bränner solens strålar som eld i skinnet och alla de supportteam och funktionärer som befinner sig i båtar på vattnet bär solglasögon, och har svept in resten av sina huvuden i scarfar och solhattar så att de för tankarna till maskerade pirater.

Säkerhetspådraget är lite högre här än på svenska regattor. På bryggorna står poliser i blå baskrar beväpnade med automatvapen. För att se bättre smiter jag förbi vakterna och in på den skuggade VIP-läktaren som ligger i anslutning till målområdet. Mittemot, på den norra sidan av floden, utgör den arkitektoniskt intressanta byggnad, som inrymmer delstatens lagstiftande församling, fond när kanoterna går i mål. Den invigdes så sent som i juli förra året och har beskrivits som en av Sydostasiens vackraste byggnader. Den har ett veckat paraplyliknande kupoltak som hålls upp av ett fackverk av valv och bågar. Bredvid den pampiga byggnaden ligger Astana, palatset som byggdes 1870 av den andre vite rajan Charles Brooks som bröllopsgåva till sin fru Margaret. Numera är Astana tjänstebostad för Sarawaks guvernör som också kommer att tala under regattans avslutningsceremoni.

Dessutom invigs tävlingen i morgon officiellt av delstaten Sarawaks ”Chief minister” Men inte nog med det. Både Malaysias kung och samtliga Sultaner från de övriga delstaterna är på plats i Kuching, eftersom den 217:e ”Conference of Rulers” sker i samband med regattan. Flera av högdjuren bor på samma hotell som mig, Riverside Majestic, ett stenkast från ”The Waterfront” där regattan hålls. När jag i morse kom ner i lobbyn var den överhopad av poliser med automatvapen och röda mattan var utrullad. På parkeringen stod inte mindre än 17 polismotorcyklar uppställda på rad.

6000 deltagare
Liew Jiu Ming är ordförande i arrangörskommittén som står bakom regattan. Han är av kinesiskt ursprung och innehar även ämbetet ”Resident” i Kuchingregionen. Tillsammans med sin fru sitter han för tillfället som åskådare och betraktar loppen. Jag passar på att fråga honom om regattans utveckling. ”Det här är ett mycket speciellt evenemang med väldigt stor social och kulturell betydelse” förklarar han. ”De senaste åren har deltagarantalet ökat och i år är det rekordstort med runt 6000 tusen deltagare som tillsammans utgör 340 lag”. Varje besättning består av sju till 30 paddlare beroende på kanottyp. Förutom alla tillresta deltagare lockar regattan uppåt 50 000 åskådare till Kuching, vilket innebär att evenemanget har stor betydelse för turismen i regionen. Banan de tävlar på är 1880 meter lång och börjar i hamnområdet öster om ”The Waterfront” som är ett promenadstråk längs med vattnet precis i stadens centrum.

Här flockas turisterna och flera av stadens lyxigaste hotell och största köpcentrum ligger i direkt anslutning till området. Hamnområdet är lite ruffigare. Här ligger mängder av fiskebåtar förtöjda vid fallfärdiga bryggor, som under regattan invaderats av paddlare och åskådare. En högtalarröst avbryter mitt samtal med Ming. Ett nytt heat med kanoter är på väg in mot målområdet och alla blickar vänds mot vattnet. Ute på floden ser jag en hel armada med långa kanoter som kommer mot oss. Det blixtrar av färgglada paddelblad när den tjugo man stora besättningen med imponerande precision, perfekt synkroniserat, lyfter paddlarna för nästa isättning. Kanoterna i detta heat kallas Perahu bidar och det är känt att de tillverkades redan för mer än ett sekel sedan i Saribas och Skrang distrikten av stammen Iban.

Ursprungligen gjordes skroven av stammar från väldigt hårda trädslag och de var 11 meter långa, 180 centimeter breda och de kunde ta 20 till 25 paddlare. Under tidens gång har kanottypen förändrats och numera används den i tävlingssyfte, speciellt i Sarawakregattan, och är 22 meter lång, 90 centimeter bred och tar upp till 30 paddlare. Enligt Liew Jiu Ming är det denna, den största kanottypen, som är den allra mest prestigefyllda klassen i tävlingen.

Svensk museidirektör
Vilka var Ibanfolket? Och hur användes dessa traditionella kanoter för hundra år sedan? Jag ville veta mera om historiken bakom Sarawakregattan och de naturfolk som färdades i dessa farkoster. Mina frågor ledde mig vidare till Sarawak Museum, Borneos äldsta, grundat redan 1891 av den då regerande andre vite rajan Charles Brooke. Museet är vackert beläget på en liten höjd i centrala Kuching, inte långt från floden och ”The Waterfront”. Jag skyndar mig över den stensatta gången för att undfly den tryckande hettan. Inne i byggnaden är det svalare och jag kan torka svetten ur pannan. Museets bottenvåning innehåller Borneos däggdjur och fåglar, en trappa upp finns de etnografiska samlingarna.

För svenskars del finns en intressant historia bakom detta museum. Det har nämligen en gång i tiden haft en svensk museidirektör i form av zoologen Eric Mjöberg, som också genomförde den första svenska vetenskapliga expeditionen till Borneo. I april 1922 anlände Mjöberg till Sarawak för att tillträda sin post som kurator. Det han möttes av var inte imponerande. Så här beskriver han det i sin bok Borneo ­ Huvudjägarnas land: ”Blott några dagars uppehåll i den lilla staden Kuching övertygade mig om, att jag befann mig i ett högst besynnerligt, antediluvianskt efterblivet samhälle. [...] I de öppna dikena, som prydde stadens huvudgata, gingo trekvarts-nakna infödingar och fångade grodor, som de svalde levande”. Framförallt var Mjöberg kritisk till den slappa brittiska administrationen i landet och den lättja och slöhet som hägrade över den.

”Jag vågar positivt påstå, att ju mera en man saknar kultur, moral, individualitet och kompetens, ju mer lämpar han sig som tjänsteman i våra dagars Sarawak” skrev han. Den näst senaste av Mjöbergs efterträdare som museets kurator heter Sanib Said. I en artikel om Sarawakregattans historia beskriver han tävlingens bakgrund och uppkomst. Den berömda regattan i Sarawak hette från början Baramregattan och hölls första gången i Marudi 1899. Men det var inte den första. Den tidigaste historiskt dokumenterade regattan hölls i januari 1871 i Kuching med Rajan Charles Brook som värd.

Freden vid baramfloden
Men det var den första Baramregattan 1899 som fick stå som symbol för de tidlösa värden som Sarawakregattan fortfarande representerar. Brooke ville utöka det territorium hans myndigheter hade kontroll över norrut till Baramdistriktet. Problemet var att Barams flodsystem var hem för ett antal olika stamfolk som alla låg i krig med varandra. Det finns 24 olika etniska grupper i Sarawak och många av naturfolken var på denna tid huvudjägare. Generationer av fejder och blodspillan låg i bagaget och att försöka ena dessa stammar var ingen lätt uppgift. Brooke hade tidigare försökt samla stammarna kring en tuppfäktningstävling, men det hade inte fallit väl ut eftersom förlorarna hade blivit ursinniga och bråk utbrutit. Istället kläckte residenten Charles Hose idén till en regatta.

I sin bok, ”The Natural Man” skrev han att ”för att stävja strider och huvudjakt, den normale unge Borneanens naturliga utsläppsventil, vore det lämpligt att ersätta den med en lika våldsam, men mindre katastrofal aktivitet”. Hose insåg att med undantag av Penanstammen använder alla andra av Borneos naturfolk vattnet som transportled. Deras liv är djupt sammanflätade med alla de små bäckar och stora floder som genomkorsar Sarawak. Brooke omfamnade idén och Hose sammankallade en stor fredskonferens i Marudi i Baramdistriktet. Regattan på Baramfloden blev en enorm succé och alla stammarna svor att hädanefter lägga ned sina vapen och vara lojala med myndigheterna. Resten är historia. Marudi, som var den centrala handelsstaden i Baramdistriktet, var också utgångspunkten för Eric Mjöberg när han den 6 september 1922 påbörjade sin första stora vetenskapliga expedition till Borneos inre.

För många av dagens svenskar är Mjöberg mest känd som en rå gravskändare, efter att han under en expedition i nordvästra Australien 1910, för rasbiologiska forskningsändamål, smugglade med sig ett flertal mänskliga skelett hem till Sverige. Tilltaget har svärtat ner Mjöbergs eftermäle och fick stor medial uppmärksamhet, som kulminerade med att Etnografiska museet 2004 återlämnade skeletten till deras anhörigas ättlingar i Australien. Trots att Mjöberg, liksom många andra forskare vid sekelskiftet, befattade sig med den tvivelaktiga rasbiologin, som dock vid denna tid var en respekterad vetenskapsgren, bör detta inte förringa Mjöbergs verk inom sitt egentliga område som insektsspecialist och doktor i zoologi. Med kanoter och en grupp av tretton medhjälpare från Ibanfolket, tog hans sig 35 mil uppför Baramfloden, Sarawaks andra längsta flod, för att sedan till fots fortsätta till det mytomspunna Mount Murud.

Med sina 2423 meter över havet är det Sarawaks högsta berg och Mjöberg var den förste vite man att bestiga det. Han samlade sedan med sig stora mängder av växter, djur och etnografiska föremål som han kunde föra tillbaka till Sarawakmuseet. Efter att ha studerat de utställda etnografiska föremålen på museet, varav vissa kanske till och med härstammade från Mjöbergs expeditioner, insåg jag att för att få en full förståelse av hur Sarawaks naturfolk levde behövde jag mer praktisk erfarenhet än vad dessa utställningar erbjöd. Svaren jag sökte fanns inte här utan i det inre av Borneos djungler.

Ibanfolket ­- huvudjägarna
Två dagar senare svalkar fartvinden mitt ansikte när vi med en traditionell långbåt färdas över den stora Batang Ai-reservoaren. Det vackert grönturkosfärgade vattnet stänker och fräser kring skrovet och runt om sjön kan jag se blånande berg och mindre kullar, alla täckta med tjock mörkgrön vegetation. Nationalparken Batang Ai innefattar ett område av 240 kvadratkilometer böljande tropisk regnskog som omsluter den konstgjorda sjön som skapades 1985 när floden med samma namn fördämdes till förmån för ett vattenkraftverk. Batang Ai ligger cirka 25 mil öster om Kuching i divisionen Sri Aman, vilket är samma område varifrån ursprunget till den i regattan så populära långkanoten Perahu Bidar har spårats. De flesta människorna som bor i området tillhör folkgruppen Iban.

Längre tillbaka kallades de även sjödajaker. Dajak kommer av daja som betyder ”inre delarna av landet” och syftar på de folk som bor inåt landet. De brittiska pionjärerna kallade dem sjödajaker eftersom de ansåg dem synnerligen skickliga och lämpade för arbete på sjön. Namnet Iban kommer ifrån Kayanernas benämning ”ivan” som betyder vandrare och syftar på Ibanernas stora lust att utforska nya områden på okända stigar. På sin expedition uppför Baramfloden använde sig Mjöberg av Ibaner som medhjälpare. Han skrev senare att ”Ibanen är den soligaste och i mitt tycke den mest öppne och sympatiske av Borneofolken. Han är ambitiös och strängt ärlig. Stöld är i hans land ett så gott som okänt begrepp och betecknande är, att i hans språk intet direkt uttryck för stöld förekommer”.

Mjöberg hade uppenbarligen fattat tycke för detta speciella folkslag och gav dem ett varmt omdöme, men de hade också en mörk sida, som Mjöberg var fullt medveten om: ”Ibanerna, så soliga och sympatiska de än äro i våra dar, ha illa tilltygat de kringboende folken. De äro, som förut framhållits, de mest inbitna och grymmaste huvudjägare, som satt skräck och fasa i stora delar av Borneo”. När de mest fasansfulla historierna om huvudjägare berättas är det oftast just Ibanerna som avses. Många av folkgrupperna tog huvuden av sina fiender som troféer, men Ibanerna var de i särklass skickligaste på detta blodiga förvärv. De var det mest dominanta och krigiska folket som ständigt utökade sitt territorium på bekostnad av kringboende stammar. Nu var vi på väg uppför Batang Ai-floden, för att sedan via biflödet Delok ta oss ännu djupare in i djungeln.

Den långa båten, som i princip hade formen av en kanot, fast med en utombordare där bak, framfördes av två Ibanmän som kommit för att hämta oss. Nu var vi på väg tillbaka till deras avlägsna hemby, Nanga sumpa, långt inne i den tropiska regnskogen. Lyckligtvis var det länge sedan Ibanerna sysslade med att jaga människohuvuden, numera är majoriteten av dem kristna. Vattnet i reservoaren var lågt och de kala brungula stränderna, som vanligtvis ligger under vattennivån, kontrasterade starkt mot den frodiga grönskan högre upp. Öarnas nakna stränder påminde om blottlagda tandhalsar orsakade av den onaturliga vattenregleringens skörbjugg. När vi kom högre upp började sjöns karaktär övergå i något mera flodliknande.

I takt med att fåran smalnade av mer och mer började också fler och fler döda träd sticka upp ur vattnet. Det var som att färdas genom en spöklik skog och den unge Ibanen i fören satt hela tiden på helspänn och tecknade åt styrmannen att väja för eventuella uppstickande träd precis under vattenytan.

Uppför forsar och över sten
När vi kommit upp i biflödet Delok var vi högre än fördämningens verkningsområde men vattenvolymen började bli väldigt låg samtidigt som floden blev brantare med inslag av grunda små forsar. Det var nu det roliga började. Jag är själv en erfaren forspaddlare, men oftast paddlar vi korta, drygt två meter långa kajaker, som är enormt lättsvängda. Dessa Ibanmän skulle nu navigera en, med fem personer, fullastad minst åtta meter lång båt ­ uppströms forsarna. Deras teknik gick ut på att ta fart i det djupa vattnet nedströms forsen och köra så högt upp det gick för att sedan snabbt rycka upp propellern ur vattnet, samtidigt som ynglingen i fören med en stav försökte stöta oss uppför resten av forsen.

Det var nu ytterst lite vatten i floden, som mer var att betrakta som en grund liten å. Det innebar att skrovet på båten fick utså en mycket omild behandling när det tvingades över stenskravlet på bottnen. Men det hejdade inte våra sjödajaker. När forsarna sedan blev lite knixigare med inslag av klipphällar var min förtjusning enorm över att få se de båda Ibanernas oerhört skickliga samspel, när de snirklade sig förbi de tekniskt utmanande hindren. Att ta nittiograderssvängar med en åtta meter lång båt i grunt strömmande vatten är inte lätt, men genom att ynglingen i fören hela tiden stötte ifrån sidledes med sin stav kunde de vrida och trixa sig runt varje krök. När trösklarna sedan blev alldeles för höga fick vi kliva ur båten allihop och dra den över grunden.

Efter några timmars spännande färd nådde vi slutligen fram till byn Nanga Sumpa. Ibanfolket lever i långhus, det innebär att i princip hela byn bor i ett och samma hus som byggs uppepå höga trädstammar så att huset kommer upp några meter från marken. Inne i långhuset finns en lång genomgående korridor, denna fungerar som byns gemensamma vardagsrum. Här umgås man med de andra och här sitter kvinnorna och arbetar på med hantverk av olika typer. Ibanfolket är mycket duktiga på att tillverka flätade korgar och vävda tyger med mycket avancerade mönster. Varje familj har sedan ett varsitt rum i den långa korridoren, med en dörr så att de kan stänga om sig.

Detta är deras privata utrymme där de kan vara ensamma. Ibanerna är ett naturfolk i den rätta bemärkelsen. De lever på att jaga, fiska och bedriva traditionellt svedjebruk. Regnskogen de omgärdas av är också det som föder dem och de besitter en oerhörd kunskap om hur olika växter kan användas till mat, verktyg, mediciner eller smycken. De har nästan ett användningsområde för varje växt.

Risvin med hövdingen
Att besöka ett långhus har blivit en självklar upplevelse för turister i Sarawak. I närheten av Kuching finns många långhus som blivit populära turistmål, problemet är bara att överexploateringen av dessa byar med ständigt närvarande turister förstört det vardagliga livet för innevånarna. Jag har själv besökt ett av de närliggande långhusen i Kuching och hur autentiskt känns det när det finns en biljettkassa där man betalar innan man går in. Nanga Sumpa är något annat. För att använda en sliten term, som också överutnyttjats, representerar Nanga Sumpa ekoturism när den är som bäst. Företaget Borneo Adventure har ett samarbete med byn och har uppfört en egen ”Adventure lodge” granne med långhuset, där besökande turister som jag själv kan bo.

De är mycket noga med att bara ta emot små grupper för att inte inverka för mycket på bybornas liv. Det innebär att turisterna kan komma in i långhuset och träffa Ibanerna i och få en inblick i deras vardagsliv. På kvällen blir vi inbjudna till långhuset för att träffa stammens ledare ­ hövdingen. Själva långhuset ser utvändigt ganska medfaret ut med sneda brädor och rostigt plåttak. Vi slår oss ner på golvet i den centrala korridoren. Ibanerna är kända för sin gästfrihet och det egenproducerade risvinet ”tuak” bärs fram och hälls upp i små glas. Det ser lite grumligt ut, men smakar förvånansvärt gott, med en något sötaktig smak. Det är becksvart ute så vi samtalar i skenet av en oljelampas fladdrande låga. Ytterligare en handfull av Ibanerna ansluter och vi skålar glatt tillsammans i risvin. Förutom oss är ett annat sällskap bestående av ett amerikanskt par och två Nya Zeeländare där.

Längre tillbaka i tiden så hängde Ibanerna upp skallarna från de fiender de dödat inne i långhuset över eldstaden. Det var sedan viktigt att hela tiden hålla elden levande. Om den slocknade blev andarna vredgade och speciella ceremonier krävdes för att återställa ordningen. Vissa långhus har sina skallar kvar, men de flesta blev tvingade att begrava dem i samband med att de kristnades och nu börjar kunskapen om de gamla sederna och ceremonierna dö ut.

Med ibankanot på Delok
Morgonen därpå ser jag en yngre man som är ute på floden i sin kanot. Han bär den traditionella krigartatueringen på halsen precis som hövdingen. Den fick endast bäras av fullvärdiga krigare och män, men sedan folket kristnades har de traditionella tatueringarna tappat sitt tidigare symbolvärde. Trots det markerar vissa yngre Ibaner sitt kulturella arv genom att tatuera sig på det gamla sättet. Jag frågar honom om jag får låna hans kanot för att paddla en sväng på floden. När vattenståndet är så lågt som det är nu är det nästan effektivare att skjuta sig fram med en stav, men Ibanerna har med sig båda alternativen för att vara beredda på alla förhållanden.

Jag glider ut på vattnet, tar några paddeltag, och känner att jag på något sätt äntligen fullbordat min resa. Mötet med Ibanerna rymmer mycket mer än vad jag har utrymme att berätta om här, men efter att ha fått uppleva hur de lever i sina långhus och färdats i deras långbåtar började pusselbitarna falla på plats. Jag fick en bättre förståelse för Sarawakregattans historiska betydelse och hur detta bidragit till att forma dagens samhälle. Att se hur ett naturfolk som Iban använder kanoter i sitt vardagliga liv var för mig som paddlare en stark upplevelse. Det finns en urkraft i paddling som gör att jag, trots att vi här hemma i Sverige använder rymdåldersteknik i form av kolfiberlaminat och elektroniska navigationssystem, kan känna en samhörighet med våra förfäder som generation efter generation brukat kanoten som ett sätt att färdas över vatten.

För mig är det en kittlande tanke att kanoten troligtvis är världens äldsta transportmedel. Det vi sysslar med är den yttersta spjutspetsen på en lång tradition som funnits och utvecklats under tusentals år. Ordet tradition är latin och betyder ”överlämnande” I detta fall handlar det om att överlämna. tidigare generationers kunskap och erfarenhet till de efterföljande. Sarawaks regatta har anor som går över hundra år tillbaka i tiden och på de affischer som gör reklam för evenemanget finns en liten undertitel: ”Sarawak Regatta ­ The Race for Peace”. För många som inte känner till Borneos historia låter det som vilken klichéartad reklamslogan som helst, men för lokalbefolkningen i Malaysia är betydelsen på blodigt allvar och en av grundvalarna som deras samhälle byggts på.

Eller så som Liew Jiu Ming förklarade det för mig när vi samtalade under regattan: ”Vi har fred nu, men vi vill ändå påminna alla om att inte bara ta saker för givet. Vi måste alltid arbeta för att upprätthålla freden i vårt multietniska samhälle, så att alla folkgrupper kan fortsätta att leva i harmoni med varandra”. »«

Läs även:
Thailand – i djungel & grottor
Filippinska kanotlandslaget tar hjälp från Sverige