Vårtur i Fulufjällets nationalpark

Tidigt på våren är forspaddlingen som bäst i små fjällbäckar. Då finns tillräckligt med vatten, men samtidigt gör snön det svårt att ta sig fram till vattendragen. Tidningen Paddling fann lösningen genom att med hjälp av två hundspann ge sig in i Fulufjällets nationalpark ­- Sveriges sydligaste orörda fjällområde.

AV Lars Larsson | UR Paddling nr 1-2010

”Eeeeeeyyyyyuco” ropar Hendrik Stachnau till den vita, lurviga ledarhunden Eyuco, som drar längst fram i hundspannet. Det knakar i släden när den tvingas över den ojämna marken och i den ruttna snön blir forskajakerna en tung börda. ”Links, links!”, skriker Hendrik med myndig stämma. Hundarna lystrar och mot alla odds lyckas han få dem att undvika en stor sten. Hundarna är av rasen Alaskan Malamute och är framavlade för att dra tunga slädar i arktisk kyla. Nu sjunker deras tassar ner i den vårslaskiga snön, men Hendrik manar hela tiden på dem att fortsätta dra. Det är en fantastisk vårdag, den första maj. Det är inte ett moln på himlen och vi befinner oss i Fulufjällets nationalpark, landets sydligaste fjällområde, som är helt orört och skyddat från all motortrafik.

Målet med färden är att paddla Tangån, som så vitt vi vet aldrig tidigare har paddlats. Till vår hjälp har vi två hundspann som lastar två forskajaker vardera för att vi ska slippa bära dem uppför fjällets branta sluttning. Tangån tar nämligen sin början högt uppe på kalfjället, vid Tangsjöarna som ligger på 940 meters höjd över havet på Fulufjällets högplatå. Idén att använda hundspann för att transportera kajakerna upp till isättningen kom från Tobias Mårtensson som bor den lilla byn Nornäs, bara ett stenkast härifrån, tillsammans med sin flickvän Ninni Hjortvall. Hon är en riktig entusiast och har egna draghundar som hon brukar tävla med. Som forspaddlare har jag stött på många udda sätt att transportera sig till paddlingen. Vanligt är att flyga helikopter, men det är vare sig miljövänligt eller tillåtet i nationalparken.

Själv har jag bland annat åkt moped med kajaken i Afrika, anlitat bärare eller suttit på busstak i Nepal, åkt båt upp i Tarradalen och tagit taxi till isättningen i Jämtländska Valsjöbyn. Att ta sig till vattnet är alltid en upplevelse och nu skulle vi bryta ny mark genom att nyttja hundspann. Att utforska opaddlade fjällbäckar och åar är det bästa vi vet och förutom Tobias och jag själv bestod vårt paddlingsteam av Stefan Pettersson från Åre och Simon Berglund från Umeå. Ninni kunde ta två kajaker på sin släde, men vi behövde ett hundspann till för att få med alla fyra kajakerna. Lösningen blev Hendrik Stachnau från Tyskland som i samarbete med Christer Afseer och Kristin Esseth driver kommersiell verksamhet med hundspann i trakten. Hendrik är en mycket skicklig hundförare och har tävlat i många extrema långlopp såsom 50 mil långa Finnmarkslöpet, världens nordligaste draghundstävling, och 35 mil långa Polardistans där han placerade sig på andra plats 2009.

Hendrik brinner för draghundar och speciellt tycker han om Alaskan Malamute, den ras han själv föder upp och kör med (läs mer om slädhundar i: Hunden inuti dig). ”Malamute är den vildaste och mest ursprungliga draghundsrasen” förklarar han med stort allvar i rösten. ”Det är den hundras som mest liknar en varg i sitt beteende och den är mycket stark. Den har formats av en hård arktisk miljö som gett den en ohämmad vilja att överleva ­ och den är mycket intelligent” Det lyser i ögonen på Hendrik när han förklarar för mig varför just Alaskan Malamute är den bästa hundrasen för de hårdaste utmaningarna. Och den egenskapen visar sig komma väl till pass denna dag. Kruxet för oss är att hundslädarna kräver att snön är hård så att inte medarna och hundarna sjunker igenom. Samtidigt måste våren vara så pass långt gången att snösmältningen har satt fart på allvar för att paddlingen ska bli bra.

Kör du tidigt är snön hård men det finns inget vatten i bäckarna. Kör du försent är snön borta eller alltför rutten för att bära slädens vikt. Vi var sent ute, första maj, men eftersom det varit snörekord i norra Dalarna hoppades vi att tillräckligt mycket skulle ligga kvar för att det skulle fungera. Men när vi anlände till Morbäckssätern, som är den närmaste utgångspunkten för att ta sig till Tangåstugan, där vi tänkt påbörja paddlingen, fick vi direkt en föraning om att det kunde bli tufft. De första hundra metrarna över en öppen myr var barmark, men sen fanns snö inne i skogen. Vi hade försökt släpa oss ur sängarna så tidigt som möjligt, men som vanligt tar allt lite längre tid än man tror och klockan hade nu hunnit bli närmare åtta på morgonen. Vi hoppades att snön frusit under natten och skulle hålla sig hård de första timmarna under förmiddagen, tillräckligt för att vi skulle hinna upp. Men solens strålar började redan nu värma skönt mot huden.

Efter några minuter med ett mindre kaos av skällande, hundar, selar, slädar och utrustning som skulle anpassas var vi redo att ge oss av. Ninni, Tobias och Stefan tog täten, medan jag och Simon hjälpte Hendriks ekipage. Vi hade gummistövlar på oss, men redan på myren trampade Hendrik så djupt att vattnet gick över stövelskaftet. Jag och Simon sprang bredvid och hjälpte till att staga upp släden med kajakerna så att den inte skulle välta när den krängde över det ojämna underlaget. Ganska snabbt hade även jag fyllt stövlarna till bredden med snö och is. Det var knädjupt med snö, men den var helt rutten och kunde inte bära en människa, eller knappt en hund. Vi var för sent ute på säsongen och för sent ute denna dag. Det var för varmt. Men vi var alla ganska envisa och med världens starkaste draghundar så var det skam den som gav sig. Trots den usla bärigheten i snön kämpade vi och hundarna oss upp, ända till kalfjället.

Men precis när vi klarat det brantaste partiet och det började flacka ut började snön ta slut. Här uppe där träden inte längre gav någon skugga hade solen gått så hårt fram att stora partier var helt bara. Ninni och Hendrik fick ta med sig hundarna och vända om medan vi var tvungna att fortsätta till fots. Med snö som underlag var det väldigt lättsamt att släpa kajaken efter sig. När vi paddlar i väglös fjällterräng senare på året bär vi oftast kajakerna på ryggen, men det är betydligt hårdare arbete. Vi pulsade oss fram genom det bristande snöslasket och snart öppnades sig ett kargt och vidsträckt fjällandskap framför oss. Vi hade nått upp på Fulufjällets högplatå. Med sina 380 kvadratkilometer är Fulufjället den största nationalparken i Sverige, utanför Norrbotten, och det är den första fjällparken som bildats sedan Padjelanta nationalpark 1962.

Fjället ligger ett par mil sydväst om Särna, på gränsen till Norge, och området är den mest kontinentala platsen i hela Skandinavien, det vill säga det har mest landmassa runt sig åt alla håll. Fulufjället är välkänt av många anledningar, men forspaddling är inte en av dem. Men trots det finns en koppling mellan dem. På den nordöstra sidan av fjället ligger nämligen Sveriges högsta vattenfall ­ Njupeskär ­ med en fallhöjd på 93 meter. Vattnet faller helt fritt i 70 meter, men volymen i Njupån är inte så mycket att skryta med och att paddla det är bara att glömma. Däremot har forsdimman från fallet skapat en ovanlig biotop med sällsynta mossor och lavar som kräver ständig fukt för att överleva. En annan rekordnotering inom nationalparkens gränser är att världens äldsta träd växer här. Forskare från Umeå universitet har med hjälp av kol-14metoden lyckats fastställa att en gran är 9550 år gammal.

Det innebär att den slog rot på Fulufjället strax efter den senaste istiden och har lyckats överleva genom att skjuta nya rotskott, och när klimatet krävt det, levt mer som en buske än ett träd. Efter ytterligare lite snöpulsande kommer vi fram till Tangåstugan och vår startpunkt för paddlingen. Härifrån har vi en dryg mils paddling framför oss, ned till en avtalad upphämtningsplats som kan nås med bil. Men innan vi sätter igång stannar vi för att vila och låta svetten torka. Solen är så varm att Simon redan hade tagit av sig till bar överkropp medan vi vandrade. Nu sätter vi oss alla fyra mot väggen och njuter i solen medan vi äter vår medhavda matsäck. Vi kan se hur Tangån löper vidare i rakt sydlig riktning lätt nedskuren i landskapet. Nu är bara frågan om det är tillräckligt med vatten och om forspaddlingen är värd den möda vi lagt ned på att ta oss och kajakerna hit.

Det är gott om vatten och trots att fåran delat upp sig i två armar går det att paddla även om det är tajt och tekniskt. Vi stöter på vissa hinder i form av nedfallna fjällbjörkar som lagt sig tvärs över ån, men vi tar oss runt utan större problem. Lite längre fram börjar strandbrinkarna bli brantare, med inslag av klippor och förhoppningarna om något kanjonliknande höjs. Karaktären är ett tag mycket lovande med fina sektioner utan stenskrap, men det vill inte riktigt släppa loss och bli den typ av svårare forspaddling som vi uppskattar. Men det är ändå fin turpaddling. Efter ytterligare några kilometer passerar vi en fors där flera stora träd fastnat. Det mesta av fåran blockeras men vi lyckas återigen knixa oss igenom utan att kliva ur kajakerna. Problemet med denna typ av timmerbrötar är dock att de kan vara mycket farliga, eftersom det är lätt att med hjälp av vattnets tryck kilas fast i dem. Därför skyr forspaddlare dem som pesten.

Tyvärr skulle vi snart bli varse att detta bara var början. Ån blockerades gång på gång av stora timmerbrötar och det var bara att paddla till land och släpa kajakerna förbi. Men vi kom inte många meter innan vi fick ta upp och bära igen. Det här var det värsta jag någonsin sett. Överallt låg stockar och hela träd i formationer som liknande ett parti plockepinn för bergatroll. Vad hade hänt, dalgången liknade ett slagfält. Svaret låg 12 år tillbaka i tiden. På eftermiddagen den 30 augusti 1997 utspelade sig över Fulufjället det värsta regnoväder som någonsin dokumenterats i Skandinavien. Sommaren hade varit rekordvarm med luftfuktighet periodvis uppåt 90%. När en kallfront från väster mötte den varma och fuktiga luftmassan över Sverige låstes ovädersfronten fast över Fulufjället och kulminerade i ett åskregn med flera tusen blixtar. SMHI uppmätte 700 blixtar bara under sex timmar på kvällen.

Under 12 timmar föll det totalt som mest 400 millimeter regn. Vi snackar alltså nästan en halv meter vatten. hendrik sTachnau Jag hade läst om denna regnkatastrof redan innan har som mål att ställa paddlingen, men eftersom det var så pass längeseupp i världens hårdaste dan översvämningen och jag alltid är optimistisk draghundstävling Yukon Quest. när det gäller nya vattendrag hade det inte avskräckt mig. Eftersom vi befann oss i en nationalpark hade naturligtvis heller ingen tagit reda på virket eller försökt rensa upp efter domedagsfloden. För att få ett hum om omfattningen kan sägas att genomsnittet för årsnederbörden ligger på 600 millimeter per år och längs vissa delar av östkusten faller ofta mindre än 500 millimeter.

Det innebar att Tangån hade fått svälja mer än halva den normala årsnederbörden under en och samma dag. Resultatet blev att vattenflödet ökade från det normala 1,5 kubikmeter per sekund till 300 kubikmeter, det vill säga 200 gånger mer än normalt. Förutom alla timmerbrötar vi mötte hade själva flodfåran också rivits sönder och tagit nya vägar på många ställen, vilket försvårade paddlingen. Slutligen nådde vi ändå vårt upptag, trötta men glada. Efter en kort promenad längs en oplogad skogsbilväg mötte vi sedan Ninni som kommit för att hämta oss. Denna gång lastade vi kajakerna på bilen istället för slädarna och sedan bar det av till Nornäs för att fylla på energireserverna. För oss blev det hela en ny spännande upplevelse och för Hendrik blev det ett extra träningspass inför hans stora dröm och mål ­- att ställa upp i Yukon Quest ­- världens tuffaste draghundstävling.

Där handlar det om 160 mil rakt genom Alaskas vildmark (tävlingen har också ett yngre syskon i form av världens längsta kanotmaraton ­- Yukon River Quest ­ i samma område). Vi önskar honom lycka till och drömmer själva vidare om nya forskajakturer i storslagna miljöer. Undrar hur vi ska ta oss till vattnet nästa gång? Bara fantasin sätter gränserna. »«

Läs mer på nätet
FuluFjällets nationalpark » fulufjallet.se
Voice oF nature ­ Hendrik Stachnau » voice-of-nature.org
MalaMute Yukon Quest » malamutequest.com

Läs om mer forspaddling här.