Destination
Kykladerna är grekiska övärlden som den ser ut i turistbroschyrerna: öar brunbrända av den starka medelhavssolen med vitslammade byggnader hängande på bergsidorna. Det djupt blå havet fläckas vitt av meltemi-vinden som blåser från norr under sommarmånaderna. Men, på flera sätt är detta också de grekiska öar som turisterna missar. De flesta öar saknar flygplats eller har endast möjlighet att ta emot småflyg från Aten. Det finns inget utrymme för den ström av Boeing och Airbus fullastade med soltörstiga europeiska turister som sveper ner från norr under sommarmånaderna.

AV Kevin Mansell | UR Paddling nr 7-2010

Om man färdas söderut från Aten så är Milos den sista ön innan den stora överfarten till Kreta. Det är en ö som blivit populär och välkänd bland havspaddlare, främst tack vare australiensaren Rod Feldtmann som driver Sea Kayak Milos. Efter att flera gånger ha besökt Milos och rundat ön bestämde Nicky och jag i vintras att ta sikte på Kimolos och Poliegos, de två öarna som ligger allra längst mot nordost.

Först ville vi besöka Glaronissia (fiskmåsöarna), tre små öar utanför Milos norra kust. Vi satte ut från stranden vid Mitakas. Dagar med nordlig vind kan det vara rejäla surfvågor här men just denna dag var det alldeles lugnt. Halvannan kilometer ut ligger öarna som består av basaltkolonner. Dessa hexagonala prisman är 20­30 centimeter i diameter vardera och deras västra kant har en distinkt båge: absolut en plats som får en amatörgeologs hjärta att slå lite snabbare.

De ligger inte långt ut och är definitivt värda en alldeles egen tur. Eftersom det var tidigt på säsongen såg vi väldigt lite spår av de fiskmåsar som givit namn åt öarna. Härifrån styrde vi mot Kimolos, drygt tre kilometer österut. Under den korta överfarten blev vi tvungna att vänta på att en bilfärja skulle passera men det var också den enda båt vi överhuvudtaget såg under tre dagar om man undantar en liten fiskebåt utanför Poliegos.

Det är inte så ofta man har havet helt för sig själv men här, alldeles nära några av de allra populäraste turistorterna i Europa var det precis vad vi fick uppleva. På väg upp längs Kimolos västra kust lämnade vi snabbt de få bilvägarna som korsar ön bakom oss och kom istället in i en obebodd del med enastående sandstränder i västerläge som knappt gick att nå från landsidan på grund av den branta terrängen. På en av dessa stannade vi för lunch och övervägde att övernatta där, men vårt mål låg längre bort på den norra kusten.

De mest iögonfallande med Kimolos är alla terassodlingar, de verkar finnas på hela ön från havsnivå upp till de högsta topparna. Man kan bara fantisera om vilka ansträngningar som måste ha krävts för att bygga upp dem. Säkert handlar det om flera generationers arbete. Även om terasserna ser spektakulära ut från havet så var det först när vi vandrade uppåt bakom vårt läger på Kimolos norra kust vi insåg vidden av det hela.

Det var egentligen kanske inte så mycket vandring som en serie korta klättringar med ett par steg mellan de vertikala sektionerna. Vi övernattade på en liten strand vid Soufi på norra kusten. Så när som på några små båthus, och trots det faktum att ön har 750 bofasta innevånare fanns överhuvudtaget inga tecken på liv. Tvärtemot många andra platser vi paddlar på fanns här inga synliga ljuskällor, inte i någon riktning.

Kimolos är en ö där 1900-talets utveckling har passerat i stort sett spårlöst. De första turistanläggningarna byggdes under tidigt 1990-tal men än idag förekommer väldigt lite nybyggnation. Öns största hamn, som trafikeras av en båt från Milos, finns i Psathi. Om tid finns så är en promenad upp till byn en angenäm förströelse. Detta är dessutom det enda stället där det finns möjlighet att bunkra; det är mycket viktigt att du har med så mycket vatten som bara är möjligt.

Smala, bilfria gränder mellan de små husen, ett par caféer och en stor kyrka som dominerar byn oavsett ur vilken vinkel du betraktar den är mina minnesbilder av den befolkade delen av Kimolos. Kimolos är en ö som förtjänar grundligare utforskningar men vid detta besök hade vi inte tillräckligt med tid. Morgonen därpå bjöd på tidig avfärd och en paddling längs klipporna på norra kusten.

Liksom på Milos fanns gott om spår efter gruvdrift vilket är en konsekvens av de många olika bergarterna som finns i området. Dagens mål låg framför oss, bortom en kort, oskyddad överfart.

Polyaegos sägs vara den största obebodda ön i hela Medelhavet med sin 18 kvadratkilometer stora yta och sin 13 sjömil långa kustlinje. Namnet betyder ”många getter” vilket verkar passande eftersom vi såg en hel del när vi paddlade runt ön. Detta är kontrasternas ö med sandiga stränder i väst och dramatiska klippor som reser sig brant ur havet kring resten av ön.

Öns norra kust sträcker sig knappt fem kilometer från öst till väst men på denna korta sträcka finns några av de mest dramatiska vyer jag upplevt någonstans. Storleken och komplexiteten i geografin är en produkt av den varierade geologin och havets kraftfulla erosion. De klassiska tecknen i form av bågar, grottor och pelare var oräkneliga och storleken var överväldigande. Vi paddlade långa sträckor under total tystnad; vi saknade helt enkelt ord för allt vi såg och det kom bara mer och mer.

Både jag och Nicky är skolade i geografi men det här var något vi aldrig sett i böckerna. Vi paddlade in i den lilla viken nedanför fyren på öns nordöstra hörn och upptäckte en liten fiskebåt som låg för ankar. Det var en fantastisk campingplats men innan vi satte upp tältet gick vi den branta stigen upp till fyren. Det 138 meter över havet höga fyrtornet byggdes 1898 och är nog den bäst underhållna fyr vi sett när vi paddlat i Grekland.

Utsikten gav en antydan om vad vi hade att vänta nästa dag. Eftersom detta var i februari gick solen ner relativt tidigt men det gav å andra sidan mer tid för ett av de mer njutbara sakerna med Grekland: nämligen att sitta på en öde strand och dricka kaffe och smutta lite på en ouzo. Även om dagstemperaturen var angenäm (kring 20 grader) gjorde den klara himlen att värmen snabbt strålade ut med sjunkande temperatur som följd, vilket snart tvingade in oss i tältet.

Polyaegos östra och södra kust är lika spektakulär som resten av ön. Den varierade geologin skapar ett landskap som är något av de mest enastående jag paddlat i, dessutom med fördelen att vi har området helt för oss själva. Jag är säker på att det inte är så under sommaren men tror att det förmodligen aldrig blir någon större trängsel, inte ens under högsäsong. Den västra kusten erbjöd två fina lunchplatser. Det var den typ av plats som alltid finns avbildad i turistbroschyrer, bara utan turister.

Det var ingen som hörde hur vi flämtade till när det var dags för vårt före-lunch-bad (kom ihåg att detta var februari och vattnet var antagligen som allra kalllast). När vi låg i sanden för att återfå värmen var det svårt att föreställa sig att det hemma var en av de kallaste vintrarna genom tiderna. Åtminstone den ena av de två stränderna såg ut som en perfekt övernattningsplats och finns nu på agendan för framtida besök.

Några platser upptäcker du bäst på egen hand men Rod Heikell nämner den ena viken som en bra ankringsplats i sin guide till segling i Grekland (”West Agean”). Om meltemivinden skulle blåsa under sommaren kan man få visst skydd här. Omgivningarna är enastående med de branta omkringliggande bergen.

På dessa öar lever ett antal intressanta fågeloch djurarter men de två jag var speciellt intresserad av höll sig undan. Munksälen (världens mest sällsynta) finns i små populationer på några platser i skärgården och du kan stöta på miloshuggormen under varma dagar. Under tidigare besök har vi mött sköldpaddor (som var överraskande stora) och en av de tjusigaste rovfåglarna: eleonorafalken.

I år fick vi nöja oss med att ett par hökörnar cirklade ovanför kajakerna, några rödnäbbade trutar som satt uppflugna på klipporna och de oundvikliga getterna på Polyaegos. Faunan är kanske inte lika rik som på andra paddeldestinationer men det man får se är desto mer intressant för oss som kommer norrifrån. Vårt sista mål var Polonia på Milos, men om vi haft mer tid på oss hade vi enkelt kunnat förlänga turen ytterligare några dagar.

Det självklara valet hade då varit att styra söderut längs Milos östra kust och då passera den gamla svavelgruvan som är en fin övernattningsplats. Dessa öar har en lång gruvhistoria och man ser ofta malmfartyg, antingen vid kaj eller på väg mot någon avlägsen hamn. Gruvbranschen tog fart redan cirka 8 000 år före Kristus då man letade efter obsidian för tillverkning av verktyg eller vapen.

Man kan fortfarande hitta skärvor av den blänkande svarta stenen på stränderna. Nuförtiden är det andra mineraler som dominerar gruvindustrin och Milos är en av de största producenterna av betonit och perlit i Europa. Användningsområdena varierar men bentonit kan exempelvis bearbetas och förvandlas till kattsand. Två gånger har jag besökt Milos i februari, långt före den normala paddelsäsongen, hittills har jag inte förlorat en enda dag på grund av dåligt väder.

Vissa dagar har varit behagligt varma med helt öde hav. Det är en ovanlig dag när du möter någon annan farkost på vattnet. Det enda negativa är att det är svårt att hitta någonstans att äta kvällstid eftersom de flesta restaurangerna inte öppnat för säsongen ännu. »«

Britten Kevin Mansell bor på Jersey i engelska kanalen och hans kajakreseskildringar syns då och då i bättre kajaktidningar.

Kimolos

Denna tur genomfördes i februari, det vill säga före den ordinarie kajaksäsongen. Vädret var varmt med vanligtvis lätta vindar. Vi som paddlade var Kevin och Nicky Mansell. Vi färdades i kajaker vi hyrt av Rod Feldtmann på Sea Kayak Milos (www.seakayakgreece.com). Rod erbjuder havskajakturer i området och är en mycket kunnig guide. Vi startade från Mitakas Beach på Milos norra kust för att även kunna besöka Glaronisioaöarna. Det finns flera andra lämpliga startpunkter. Börjar man i Polonia får man mindre öppet vatten. Vi avslutade i Polonia på Milos men turen hade enkelt kunnat förlängas med flera dagar. Att fortsätta söderut längs Milos östkust till Paliochori är det givna alternativet och man får då möjlighet att på vägen övernatta vid den nedlagda svavelgruvan.

Distans 32 sjömil är minimum men det kan bli mer om man paddlar en längre sträcka längs Milos.

Camping och boende Det finns massor av övernattningsplatser på isolerade stränder. På Milos finns många typer av inkvartering och Rod på Sea Kayak Milos har några fina lägenheter för uthyrning.

Vatten Det är betydligt enklare att vara självförsörjande på vatten men det finns möjlighet att hämta vatten i byn på Kimolos. Var inställd på att ta med mycket vatten

Komma tillbaka Det går en liten färja mellan Kimolos och Polonia men det är å andra sidan bara en liten överfart med kajak.

Väderprognoser Prognoserna på windfinder.com/forecast/milos verkar vara någorlunda pålitliga. Under sommarmånaderna kan den starka Meltemivinden ligga på från norr under långa perioder, det kan betyda allt från 5-20 m/s, räkna med att 10-13 m/s är standard. Under höst, vinter, vår kan lågtryck dra över Kykladerna och ge olika vindar.

Tidvatten Nej

Kartor ”West Agean” av Rod Heikell är en användbar bok. Min favoritkarta är ”Sheet 110 Milos-Kimolos” från Road Editions i skala 1:50 000.

Några användbara waypoints
Kimolos hamn N 36° 47’10.5″ E 24° 34’42.3″
Kimolos Norra N 36° 50’50.0″ E 24° 33’36.1″
Mitakas Beach N 36° 44’32.5″ E 24° 28’38.3″
Polonia N 36° 45’55.3″ E 24° 31’30.3″
Poliagos nordöstra lägret N 36° 46’19.3″ E 24° 39’35.1″
Poliagos södra udde N 36° 44’32.8″ E 24° 38’41.4″
Svavelgruvan N 36° 41’39.0″ E 24° 32’41.5″
Paliochori N 36° 40’30.3″ E 24° 31’02.5″

Läs även:
Seychellerna ­- ett orört paddlingsparadis
Vi glider tyst fram i våra kajaker i den vackra omgivningen mellan röda granitskulpturer som sticker upp ur havet lite här och där, liksom utslängda, medan en svag havsbris smeker våra solvarma ansikten. På avstånd hör vi hur de stora vågorna kraftfullt rullar in mot de kritvita ständerna där de bryter bakom korallreven. Vi är på Seychellerna, långt öster om Afrikas ostkust och paddlar en dag i april. Närmare paradiset kan man inte komma.
Klicka här för att fortsätta läsa artikeln.
Thailand – i djungel & grottor
Giftiga ormar, galna bilförare, tät terräng och varmt ­- välkommen till Thailand. Låter farligt ­- men det är det värt tack vare den fantastiska paddlingen. Vägen till mangroveskogen går över en bred och ovanligt jämn väg och djungeln reser sig väldig på båda sidor. 5 mil norr om Krabi på Thailands västkust är det djup och ogenomtränglig grönska som möter besökaren. Djungeln bryts enbart av gummiplantage och fallfärdiga hus där invånarna grillar kyckling vid vägkanten och säljer till förbipasserande.
Klicka här för att fortsätta läsa artikeln.