Hon är havskajakscenens femme fatale: Freya Hoffmeister från Husum, Tyskland. Provocerande sexig i sitt uppträdande, tekniskt briljant i kajaken och avundsvärt stark psykiskt. Som den yngsta någonsin att runda Australien skrev hon in sig i kanothistorien, där rundningar av Island och Nya Zeelands sydö i rekordfart redan finns med.

INTERVJU Judith Prechtel & Michael Neumann | UR Paddling nr 2-2011

Hur i hela friden får man iden att paddla runt Australien?
Efter min tur runt den Nya Zeeländska sydön 2008 ställde jag mig frågan: Och nu då? Sydön tyckte jag inte var tillräckligt utmanande. Då, på Nya Zeeland besökte jag havskajaklegenden Paul Caffyn, som paddlandes har rundat Australien och skrivit en bok om detta.

Ändå ägnade jag då inte ens en tanke åt att repetera hans tur. Jag tyckte att det var för mycket krokodiler och andra otäcka historier. Först därhemma, medan jag samtalade med min vän, paddeljournalisten Joe Glickman, som redan då planerade en bok om mig, kom Australien åter i fokus.

För 27 år sedan var Paul Caffyn den första att runda Australien i kajak?
Den första och enda. Utöver honom finns det många försök och många avbrutna expeditioner.

Vad stupade försöken på?
Ett amerikanskt team som färdades i en hopfällbar K2:a kom inte överens. Australiensiskan Sandy Robson råkade ut för en krokodilattack. Även hon startade i Melbourne, men avbröt på grund av chocken när ett hungrigt gap högg efter hennes akterskepp vid Stora barriärrevet. Sedan fanns det ännu en amerikan som redan har paddlat längs hela ostkusten tre gånger, men aldrig kommit längre än Cape York.

Runt Australien, hur långt är det i kilometer?
I början räknade jag med 15 000 kilometer. Men eftersom jag valde den raka vägen vid Gulf of Carpentaria stannade GPS:en på 13 714 kilometer.

Hur långt tid behövde du?
Jag paddlade 245 dagar och behövde 332 dagar totalt, alltså vilade jag i 87 dagar. Paul Caffyn var ute 361 dagar 1981.

Finns det fler i startblocken som försöker ta rekordet från dig?
Just nu finns det en som paddlar runt Australien med ett segel på kajaken, men det räknas inte. Om man är någorlunda skicklig med seglet kan man hissa det nästan varje dag och på så sätt skaffa sig mycket extrahjälp. Visserligen är det ett häftigt äventyr, men paddling är det inte. Det kommer nog ta ytterligare 27 år innan någon vågar och klarar den turen igen. Men då står jag gärna i målet och gratulerar.

Har du något tips till de som försöker runda Australien?
Primärt gäller det att överleva. Men om ett supportteam, så som Caffyn hade, hjälper särskilt mycket är tveksamt. Naturligtvis är det smidigare och enklare om man har ett riktigt bra team. Generellt gäller: mental styrka är viktigare än fysisk.

Du rundade Australien på rekordtid, och även i Nya Zeeland höll du hela tiden koll på tiden. Hur viktig är hastigheten för dig under dina expeditioner?
För mig är den mer ett sätt att besegra den inre latheten och mindre för att slå andra. Alla med paddel- och friluftsvana kan runda en ö om man har tid, paddlar korta etapper, och endast går ut i bra väder. Men det är en stor skillnad på om man rundar Island på tre eller en månad.

Hur reagerade kroppen på saltvatten och het sol under långpaddlingen?
Jag hade ärligt talat aldrig några problem med musklerna eller armbågarna eftersom jag har en bra paddelteknik. Av saltvattnet fick jag utslag på huden, och när man har ett sår i tropikerna läker det dåligt i vattnet. Framförallt min rygg såg ganska oaptitlig ut och jag kliade mig ständigt.

Kunde du göra något åt det?
Trehundra milliliter av min sötvattens-ranson avsatte jag varje kväll till en minidusch. Jag var tvungen att spola av mig, annars klibbade huden och utslagen hade säkert blivit mycket värre. Jag var tvungen att snabbt prova ut vilka material min hud gillade bäst. Lycra fungerade inte alls och bäst fungerade Fleece.

Du menar att en bra paddelteknik lönar sig vid långdistanspaddling. Varför då?
Om man låter överkroppen och armarna rotera som en förlängning av paddeln så rör man varken armbågarna eller handlederna vilket gör att man klarar sig bättre i längden.

Förberedde du dig med någon speciell typ av träning?
Nej! I Melbourne satte jag mig i kajaken och paddlade 60 kilometer varje dag. Före det tillbringade jag min träningstid framför skrivbordet. Det fanns tillräckligt med förberedelser att göra och jag såg det som en sport att skaffa så många sponsorer som möjligt.

Var startdatumet exakt uträknat, eller kan man påbörja en rundning av Australien när som helst?
Visst kan man paddla iväg vilken dag som helst, men man måste räkna ut varifrån. Med min start i Melbourne gick jag i Pauls fotspår och han hade tänkt igenom sin tidsplan noga. Till exempel att man för att slippa krokodilerna skulle vara uppe i norr under torrperioden då dessa är som minst aktiva och det dessutom inte är lika blött. Därför var en avfärd i början på året självklar om jag också skulle starta i Queenscliff.

Varifrån fick du all nödvändig info till expeditionen?
Min viktigaste källa var Pauls bok. Alla landstigningsmöjligheter, tidvattenförhållanden och så vidare är väldigt noggrant beskrivna av Paul. Innan varje etapp slog jag upp vad han hade skrivit om den. På Internet finns det dessutom många reseberättelser av personer som paddlat kortare eller längre sträckor. Självklart är även Google Earth viktig. I princip var fjortonde dag, när jag åter var någonstans i civilisationen, kollade jag online, vad nästa avsnitt av kusten hade att bjuda.

Gulf of Carpentaria var din expeditions stora dilemma, där du stod inför valet att antingen följa kusten eller välja den direkta linjen över det öppna havet. 575 kilometer öppet vatten. Dumdristigt?
Jag hade redan från början bestämt att jag skulle paddla över Australiens ”tandglugg” Jag är en . människa som alltid paddlar direkt från a till b. Det besvarar samtidigt också frågan om hur långt från land jag paddlar: det skiter jag i! På morgonen lägger jag in mitt mål i GPS:en, ser ut ett par lämpliga landstigningsmöjligheter och håller sedan kursen.

Överfartens största problem var nätterna i hög sjö. Hur löste du det till slut?
Jag fäste paddeln bakom sittbrunnen med vanliga spännremmar, satte flytkroppar på paddelbladen och byggde sedan en liggplats: En tredje halvt uppblåst luftkudde under rumpan, flytvästen liggandes på akterdäck, en thermarest-madrass vikt tre gånger ovanpå på detta och som kudde ytterligare någon packsäck med kläder. Det var en trevlig lutning som jag låg på med armarna utbreda som i ett jesuskors.

Men att du låg med armarna sträckta ut åt sidorna var inte bara på skoj …
Det runda paddelskaftet ville gärna vrida luftkuddarna uppåt, vilket gjorde att avståndet till vattnet blev för stort. Eftersom jag inte kunde förhindra detta var jag tvungen att ständigt vrida tillbaks dom med mina händer.

Övervägde du några andra sovställningar?
Jag ville hela tiden sova i en halvt sittande, halvt lutande ställning, vilket har en mental förklaring. Australiensaren Andrew McAuley som också korsade golfen för ett par år sedan hade modifierat sin kajak så att han kunde glida in i den helt. Det tycker jag verkar hemskt! Som i en kista. Mitt läger var alltid mysigt och bekvämt och jag fick kvantitativt tillräckligt med sömn.

Sju nätter på havet. Hur bedrövligt var det?
I början var jag sömnmässigt i ett ganska bra skick. Jag hade stor nytta av att jag dagtid kan kan ta små tupplurar i båten utan stabilisatorer ­ jag lägger mig helt enkelt på akterdäck eller framåt, klämmer fast paddeln och sen, ”zzzzzz”. En sådan powernap kan beroende på sjögången ta från ett par sekunder till några minuter. Men jag kan faktiskt somna till i hyfsad sjögång.

Hur länge sov du nattetid?
Oftast sov jag i pass om två timmar. Sedan vaknade jag automatiskt för att kolla min GPS och åt vilket håll jag drivit.

Hade du vinden på din sida?
Som tur var, ja. Jag fick upp till tio kilometer snålskjuts på nätterna.

Hur såg en vanlig natt ut under överfarten?
En vanlig natt dröjde ganska exakt tolv timmar. Jag förberedde mig snabbt för natten och tog på mig lite extra kläder: fleecebyxor, fleecetröja och täckjacka. Sedan tog jag på mig mina neoprensockor, för man går ju faktiskt inte och lägger sig med skor på, och sedan la jag mig så fort som möjligt på akterdäck. Kvällsaktiviteter som att skicka meddelande via satellittelefonen, äta, byta om och rodda med utrustningen hade jag, om det var möjligt, redan klarat av.

Ibland behövde du säkert lätta på trycket. Hur löser havskajakpaddlare det problemet?
I kajaken, färdigt! När det är varmt är det enkelt: pinka i kajaken, skölj av med en svamp, torka upp allt och ut med det ur sittbrunnen. När det var kyligare och jag paddlade i jacka och långa byxor hade jag en sån där trattliknande sak som man fäster i kvinnans anatomi. Då fungerar det i stort sett som hos en man och man kan kontrollerat urinera i en påse.

Och nummer två?
Inte heller något problem. På morgonen var flottörerna ändå ute, ut med benen ur båten, ner med byxorna, färdig. Vid hög sjö klarade jag det helt enkelt på sittunderlaget i båten och tvättade sedan av det. Tillräckligt med vatten fanns det ju.

Var överfarten turens farligaste moment?
För alla andra ja, men inte för mig. På Internet skrev och oroade sig många över den. Jag skrev egentligen bara till Greg Barton från Epic: Så länge inte din kajak löser upp sig under de kommande åtta dagarna så är allt okej. Jag skulle hellre paddla över bukten igen än längs västkustens branta stup. Där var jag tvungen att paddla hela natten utan paus, det tyckte jag var värre.

Vad skulle du göra annorlunda om du var tvungen att korsa golfen igen?
Bara detaljer. Jag skulle använda något annat än paddeln till pontonerna för att skona paddeln och förhindra att flottörerna vrider sig uppåt. Jag skulle ta med handskar. Trots tropisk värme så fryser man om blöta händer i nattbrisen. Ett andra par skor skulle jag också packa ner så att det inte trycker på samma ställen hela tiden.

Den första långa branta kuststräckan var längs Zuytdorp cliffs. Där blev du lite överraskad av vädret …
Ingen av mina vädertjänster såg den kommande regnskuren, som öste ner på mig i fyra timmar under natten. Himlen var svart, bakom den mörka molnbarriären hade de få stjärnorna och månen försvunnit. Jag kunde inte längre se något och knappt hålla balansen. Medvinden blåste i upp till fyrtio knopp och vågorna slog över mitt huvud.

Det ända jag kunde göra var att böja mig ner mot däcket, använda min paddel som flottör och byta till ”survival-mode”. Det var mentalt nödvändigt. Var tionde sekund parerade jag vågorna på detta sätt. ”Survival-mode, survival-mode, survival-mode, survival-mode”, i nästan fyra timmar repeterade jag detta mantra för mig själv. Som tur var drev jag i rätt riktning och inte mot klipporna.

Hur ska man tänka sig klipporna?
160 till 180 kilometer med stupande kust utan landstigningsmöjligheter. Klipporna reser sig lodrätt 100 meter upp. Ungefär halvvägs upp kunde man med lite tur klättra, resten gick endast med rep. Vid Zuytdorp Cliffs på västkusten hade jag ungefär tre till fyra meter höga vågor.

Eftersom kusten krökte sig något kunde jag hålla min kurs upp till tio kilometer ut och var under denna otrevliga survival-natt i alla fall tillräckligt långt ut från klipporna. Baxter- och Bunda-cliffs var ganska stillsamma och jag kunde där paddla förbi relativt nära och på så sätt ge ögat lite variation. Sten istället för horisont.

Och annars? Hotell eller tält?
De flesta nätterna tillbringade jag på stranden i tältet. 89 nätter hos bekanta, paddelvänner och delvis helt okända som hittade mig på stranden, dom ville vara en del av äventyret och hade bjudit in mig via email i förväg. På slutet stöttade min partner mig med en husbil.

Folktomma bukter, tropiskt klimat ­ kan man föreställa sig Australiens långa stränder som ett badparadis?
Även om vattnet ofta lockade mig så badade jag egentligen aldrig. Det fanns alltid livsfarliga maneter, krokodiler, hajar eller giftiga ormar, eller allt samtidigt.

Var Australiens djurvärld välvillig inställd?
Absolut! Självklart fanns det krokodiler, men ingen av dem bet tag i aktern. När man ser en krokodil på vattnet, paddlar man i full fart därifrån och hoppas, hoppas att den inte har lust att simma efter. Normalt är dom visserligen aggressiva, men inte så sugna att dom attackerar direkt. När man träffar dom på stranden, blåser dom upp sig, sträcker upp svansen och visar gapet så att dom ska se stora ut.

Finns det något tabu i krokodil-zonen?
Jag har alltid fått höra att man inte ska paddla in i flodmynningar för att leta efter sötvatten. Ändå blev jag nyfiken en gång och paddlade in i en underbart vacker mynning med härlig sandstrand. Efter att jag klättrat upp försiktigt såg jag ett riktigt monster cirka tio meter bort.

Den stirrade mig i ögonen, och eftersom den antagligen aldrig sett en människa förut hoppade den skräckslagen i vattnet. Men man får ändå gåshud när man står öga mot öga med en sex meter lång krokodil. Då går man snabbt till kajaken och paddlar ut på det öppna havet igen.

Och hajhistorierna…
Hajarna fanns också där hela tiden, framförallt i de tropiska norra områdena. Två, tre gånger om dagen blev jag kraftigt rammad av en haj, ibland var jag nära att kantra.

En av dom lämnade till och med märken på kajaken!
Den sista! Klockan var sex och det hade precis blivit ljust när fenan dök upp ur det mjölkvita vattnet, hans gap bröt vattenytan och han bet i min akter. Att döma av bitmärkena måste kroppen ha varit lika stor som kajaken. Men jag såg inget, utan kände och hörde bara stöten. Att han hade bitit tag märkte jag heller inte i början.

När jag sen vände mig om såg jag något som låg på däcket. En tand? Först runt middagstid märkte jag att hela det bakre skottet var vattenfyllt. Det var det enda tillfället under resan som jag tvivlade på om det verkligen var värt risken. Efter två timmar hade jag reparerat läckan och färden gick vidare.

Hur var mediebevakningen av din rekordfärd?
Någon gång ibland när jag hade lust och tid gav jag en radio- eller tidningsintervju. Informationen om min lyckade rundning spreds över hela världen via pressagenturen DPA, så att hela jorden åtminstone fick veta lite om mitt äventyr.

Hela tiden bloggade du flitigt på qajaqunderground.com. Hur kommer man åt nätet fjärrran från alla hotspots?
Det är förvånansvärt bra mobiltäckning runt hela Australien. Till och med i de mest avlägsna aboriginbyarna fanns det via satellit ett vanligt mobilnät och därmed också möjligheten att komma ut på Internet. Dessutom skickade jag mina positionsangivelser via satellittelefon till min metereolog varje kväll så att jag kunde få en prognos för de kommande dagarna.

Vad säger din familj om att du gör såna här saker?
Självklart var jag tvungen att först prata med min familj och fråga om jag fick vara iväg ett helt år. Efter att min ex-man stöttade mina planer frågade jag mina kollegor och sedan också min franchisepartner till ”Janny’s Eis” och alla tyckte att det var okej. Jag tror att min son är stolt över att ha en sådan speciell mamma. Samtidigt saknar han nog mig en del, men hans pappa tar väl hand om honom.

Hur finansierar man en sån här lång resa?
Jag hade mina affärer som fortsatte i bakgrunden medan jag var borta. Sponsorerna bidrog också med en del, men inte med särskilt mycket om man jämför med professionella prestationssporter.

Kan man bli rik av att paddla?
Nej, absolut inte! Fel sport! När jag nu tjänar en del på mina föreläsningar är det en liten ersättning för dom sju år som jag har behövt för att komma hit. Jag har spenderat massor med pengar för att lära mig och upptäcka världen. Någon gång kom brytpunkten och jag kunde till exempel bli inbjuden till havskajaks-möten mot resesersättning. Numera blir det till och med lite över, det är skönt.

Men din sportkarriär började inte som kanotist…
Jag var gymnast, fallskärmshoppare och bodybuilder. I tio år höll jag på med gymnastik, varje helg var det en tävling. Visserligen var jag inte tysk mästare, för det var jag för stor och tung, men det hjälpte mig enormt att utveckla min koordination och styrka. I alla andra sporter har det sedan varit en stor fördel för mig. Att göra eskimåsvängar är som gymnastik, vid fallskärmshopp har jag koll på vad som är uppe och nere och vid bodybuildingen kunde jag utnyttja min styrka.

Vilken blir din nästa sport?
Det vet jag inte, även när jag är 70 kan jag ju fortfarande paddla. Jag skulle gärna vandra mer och gärna långa turer. En långdistansvandrare eller långdistanscyklist har jag mer gemensamt med än med en forspaddlare eller racingkanotist. Jag är en människa som gärna gör långa vandringar eller cykelturer, helt enkelt resor med en sportig touch.

Hur är det med lagsporterna?
Ähh, det är inte min grej. Jag är ingen bollspelare och har inte ens lust att spela dubbel i tennis. Nee, jag gör allt på egen hand.

Vad händer nu efter Australien?
Det här äventyret är svårt att toppa. Hittills har jag inte heller undersökt om det finns något lika spännande i någon annan kontinent. Om jag skulle välja nu, så skulle jag nog välja Sydamerika. Men det är ytterligare några kilometer längre än Australien. Afrika är jag inte alls sugen på. Eller kanske någon annan sport? Eller så så gör jag kortare turer och fotograferar mer? Jag har ingen aning, men i slutändan avgör också min privata situation. »«

Freya Hoffmeister (43) lever i Husum. Sin idrottskarriär inledde den förre detta ”MissDeutshland”-kandidaten som gymnast. Även om hon aldrig blev tysk mästare fick hon en grundläggande kroppskänsla som hon har nytta av i alla senare idrotter. Styrkan fick hon efter fem år av professionell bodybuilding. Sin karriär som fallskärmshopperska gav hon 1997 upp gå grund av sin graviditet.
-
Under tio år var hon del av åtskilliga rekordformationer, genomförde 500 tandemhopp som pilot och gjorde totalt 1 500 hopp, varav ett över Nordpolen. Paddlandet upptäckte enbarnsmamman i jakten efter en alternativ sport. Vad som började med lugna turer i en hopfällbar kajak med sonen i packluckan utvecklades till en internationellt erkänd havskajakskarriär. Hoffmeister vann Arctic See Kayak Race i Norge, paddlade på knappt 14 timmar de 120 kilometerna runt Isle of Man, lärde sig de 35 grönländska eskimårollarna på kortast tid någonsin och blev den mest framgångsrika internationella deltagaren i de Grönländska kajakmästerskapen genom tiderna.
-
Hennes intresse för riktigt krävande expeditioner väcktes 2006 på Nya Zeelands sydkust. Under Juni 2007 rundade hon tillsammans med sin man Island och bara månader senare rundade hon Nya Zeelands sydö som första kvinna någonsin och på rekordtid. Med sin paddling runt Australien under slutet av 2009 skrev hon ytterligare ett stycke historia. Sin yrkeskarriär påbörjade Freya Hoffmeister som tjugoåring med att starta en glassbar via en franchisekedja.
-
Idag, 43 år gammal driver hon två glassbarer och en affär som säljer julartiklar i sin hemstad Husum. Efter över 20 år som framgångsrik butiksägare unnar hon sig ibland ett avbrott för en annorlunda kajakexpedition eller en resa som föreläsare till de stora kajakmässorna.

FOTO Michael Neumann, Timmcuff archive, Freya Hoffmeister

Läs även:
Med kajak i Alaskas vildmark
Alaska är ett av världens mest storslagna vildmarksområden. Följ med Carl Johan Rydh när han utforskar kajakpaddlingens mysterier, bland knölvalar, sjölejon och grizzlybjörnar.
Klicka här för att fortsätta läsa artikeln.