Profil

Med en fjärdeplats i K1 på sprint-VM överraskade han inte bara hela kanotsverige, utan även sig själv. Möt Johannes Barsk, norrlänningen som längtar hem.

TEXT Per Fredin FOTO Audrey Erath UR Paddling nr 7-2011

Att Johannes Barsk överhuvudtaget tog sig till final på K1 500 meter vid årets sprint-VM i ungerska Szeged var imponerande. Redan där hade han överträffat alla förväntningar.
– Men jag gjorde ju ett halvtaskigt lopp både i försök och i semi, så det var precis på håret att jag lyckades, berättar Johannes.

Han knep den allra sista finalplatsen genom att ta sig vidare på tid. Det gav honom bana nummer ett i finalfältet. Ett finalfält som han faktiskt inte hade någon vidare koll på.
– Den enda motståndare jag kände igen var polacken (Marek Twardowski, reds. anm.) Han visste jag var bra. Annars är jag inte så påläst. Det var ju första gången jag mötte de här killarna.

Trots det okända motståndet var humöret på topp. Att ta sig till final var ett mål som Johannes haft i bakhuvudet, men inte vågat hoppas på.
– Jag var överlycklig redan innan finalen. Jag kände verkligen ingen press för jag hade ju redan lyckats uppnå mitt mål. Att få paddla finalen skulle bara bli roligt och därför var jag så jäkla sugen på att få paddla, berättar Johannes med ett leende.

Att det är just Johannes Barsk som stod för den största skrällen i svensk kanotsport i år verkar inte vara någon slump när man ser tillbaka på hans karriär. Årets VM var hans fjärde i ordningen och tittar man längre tillbaka har han varit med i både junior- och ungdomslandslaget. Allt började hemma i Skellefteå, där Johannes är född och uppvuxen, med att de äldre kompisarna i kvarteret drog med honom ner till kanotklubbens kanotskola.
– Vi var ju alltid nere och badade och lekte i samma vik som klubben ligger vid, så det kanske inte är så konstigt att vi började paddla.

Det var framförallt gemenskapen med kompisarna som gjorde att han fortsatte de första åren. Trots att han faktiskt skämdes lite över att hålla på med kanot. I Skellefteå är det ishockey som gäller. En sport som Johannes själv höll på med fram till första året på gymnasiet.
– Hade inte alla kompisar i laget slutat, då hade det blivit svårt för mig att välja sport. För hockey tycker jag är riktigt kul. Ibland kan jag faktiskt sakna lagkänslan man hade då.

Paddlingen var svår att välja bort av andra skäl. För ganska tidigt hade Johannes upptäckt att han hade talang för det.
– Jag har alltid tyckt om att träna hårt och det är ju ingen nackdel när man paddlar om vi säger så, förklarar Johannes.

Johannes Barsk
Namn: Johannes Barsk Ålder/längd/vikt: 26 / 177 cm / 85 kg Bor: i Vaxholm Klubb: Skellefteå Aktuell: Med en överraskande fjärdeplats på K1 500 m under sprint VM i Szeged.

Resultaten på tävlingsbanorna lät inte vänta på sig och vägen till ungdomslandslaget såg ut att ligga spikrak framför honom. Men allt höll på att ta en otäck vändning när han var 15 år.
– Det började ju som en vanlig förkylning och jag envisades med att fortsätta tro det. Även fast jag blev allt sämre. Hade jag uppsökt läkare tidigare hade det inte behövt gå så illa.

Det Johannes egentligen drabbats av var diabetes och en dag höll kroppen på att ge upp. Han var på väg in i koma och kördes med ilfart till akuten.
– Jag var faktiskt ganska nära på att stryka med där. Eftersom jag var så dålig när jag kom in blev jag kvar en hel månad på lasarettet.

Sjukhusvistelsen gjorde att han tappade 20 kilo i vikt och dessutom hade han nu en sjukdom att rätta sig efter. Men diabetesen har han aldrig sett som något större problem.
– Man lär sig leva med den. Visst kräver det mycket planering för att det ska fungera bra när man tränar hårt men det är inget jag tänker aktivt på. Det går på automatik och den bara är där, förklarar Johannes.

Trots motgången tog han sig snabbt tillbaka och lyckades komma med i ungdomslandslaget redan året efter. Sen dess har han alltså varit med i både ungdoms-, junior- och seniorlandslaget. Det är lätt att tro att det ligger en enorm målmedvetenhet bakom framgångarna, men enligt Johannes gör det inte det.
– Jag kan faktiskt inte säga att jag haft något speciellt mål någon gång. Jag tänker inte så mycket på det, utan bara paddlar för att jag tycker det är jäkligt roligt, berättar han.

Det blir ännu tydligare när Johannes ska svara på hur många SM-guld han har tagit. Han får tänka efter en bra stund.
– Jag tror det är två eller tre stycken. Jag vet i alla fall att jag tagit ett individuellt SM-guld. Är det inte den medaljen som ligger bland grejerna på telefonbänken, frågar Johannes och tittar upp på sin sambo Lisa .

Att Johannes varken räknar sina framgångar eller skyltar med dem framgår också av lägenheten i Vaxholm. Ingenstans finns det någon ledtråd till att det bor en kanotist där. Varken medaljer, träningskläder eller foton hänger framme. Men även det bottnar i Johannes avslappnade förhållningssätt till sporten.
– Jag älskar ju att träna paddling, men annars är jag inte så intresserad. Jag är inte som vissa av de andra killarna i träningsgruppen som alltid pratar kanot och har koll på alla resultat, förklarar Johannes.

De andra killarna i träningsgruppen är Daniel Hemselius, Björn Granstedt, Per Holst och Jakob Holst. Samtliga är precis som Johannes inflyttade till Vaxholm från olika delar av landet. Förutom Björn så tävlar de andra fortfarande för sina hemklubbar. I Vaxholm tränar även Christian Svanqvist, Erik Svensson och Petter Öström, men eftersom de satsar på sprintdistansen 200 meter tränar de mest för sig själva.
– Men vi har alla samma träningstider så det är väldigt sällan som jag behöver träna helt själv på ett pass, berättar Johannes.

Själv flyttade han till Vaxholm för ungefär fem år sedan. Det var en kombination av att alla träningskompisar hemma i Skellefteå slutade och att han ville testa något nytt som gjorde att han flyttade ner. Att det blev just Vaxholm berodde på att närheten till Stockholm lockade och att han var bra kompis med flera kanotister därifrån. De första åren i Vaxholm jobbade han som elektriker, vilket han utbildade sig till på gymnasiet. Men från och med förra säsongen satsar han fullt ut på paddlingen.
– Det går inte att träna på den här nivån och jobba samtidigt. Både jobbet och träningen blir lidande då. Jag var alltid trött och presterade varken bra på träningen eller jobbet, förklarar Johannes.

Numera överlever han på de sponsorer han har hemifrån Skellefteå, en del företagspaddlingar och genom att leva sparsamt.
– Jag skulle ju inte kalla det här jag håller på med för ett jobb direkt. Snarare ett väldigt exklusivt fritidsintresse, säger han med ett skratt.

Att Johannes fortfarande tävlar för Skellefteå, trots sina fem år i Vaxholm, handlar inte bara om att det är lättare att hitta sponsorer där. Den viktigaste anledningen är att Skellefteå är hemma för Johannes.
– Jag åker dit ungefär varannan månad. Alla mina barndomsvänner som jag växte upp med bor kvar där. Det är väl dem jag saknar mest och så vintrarna förstås, berättar Johannes.

Hemma i Skellefteå betyder vinter längdskidor och skoteråkning. Det är något som han saknar på vintern i Vaxholm.
– Det är lite jobbigt här när det aldrig blir någon riktigt vinter. Till och med i december kan vi paddla. Då kan det kännas lite jobbigt. Hemma har jag ju liksom inget alternativ.

När Johannes fortsätter berätta om Skellefteå förstår man att det inte bara är vintrarna han saknar.
– Nu efter VM var jag hemma och hade semester i tre veckor. Då fiskade vi harr, bodde i tält och sköt både lerduva och med älgstudsare. Det gillar jag. Det är på riktigt. Istället för att bara sitta på ett café och snacka massa blaj, förklarar Johannes.

Det är inte bara vännerna han har kvar i Skellefteå. Även hans tränare Håkan Öström finns där.
– Håkan har hjälpt mig ända sen jag var liten och är ett stort stöd i min träning även idag. Vi bollar många tankar med varandra och han har hjälpt mig med mitt nya träningsupplägg, berättar Johannes.

Det nya träningsupplägget började de med i vintras och bygger på en annorlunda träningspulsering än tidigare. De har blandat långa perioder med långa, uthållighetspass med korta, snabba och intensiva perioder. Johannes tror själv att träningen ligger bakom en stor del av hans genombrott i år.
– Träningsupplägget och teknikbiten. Tekniken sitter mycket bättre i år, för där har jag fått stor hjälp av rikstränare Bengt Bengtsson, förklarar han.

Resultaten i år har inte låtit vänta på sig. Först paddlade han så pass bra på försäsongen att han fick chansen att paddla K2 med Markus Oscarsson på en av världscuperna. Sen siktade han in sig på att ta ett SM-guld på 500 meter.
– Jag har alltid gått bäst på 500 meter, särskilt den här säsongen. Så jag bestämde mig tidigt för att i år skulle jag ta hem det där guldet, säger Johannes.

VM-laget var redan uttaget när SM drog igång. Trots att det fanns en plats ledig på K 1 500 meter för herrar var laget redan spikat och dörren stängd.
– Jag pratade med Bengt Bengtsson precis innan mitt 500 meters lopp på SM för att se om han ändrat sig, men det hade han inte. Då blev jag faktiskt riktigt tjurig och tänkte att jag verkligen ska visa vad jag kan, berättar Johannes.

Tydligen var det helt rätt motivation för Johannes lyckades besegra tvåan Markus Oscarsson för första gången och bli svensk mästare på K1 500 meter. Dessutom fick han det efterlängtade beskedet att platsen på
K1 500 meter på VM var hans. Väl i Ungern lyckades han alltså med minsta möjliga marginal ta sig till en VM-final. Den hade han en speciell uppladdning inför.
– Jag brukar inte ladda med musik men denna gång lyssnade jag på Master of Puppets (av Metallica, förf. anmärk). Den låten är riktigt, riktigt bra. Det peppade mig verkligen. Sen gick jag rakt ner till kanoten och stack ut körde, berättar Johannes.

Målet i finalen var att gå ut hårt och hålla killen bredvid bakom sig. Trots att Johannes låg tvåa större delen av loppet hade han ingen koll på det själv.
– Jag såg bara att jag låg före honom på banan bredvid. Men jag kände ju att det gick snabbt. Fast när det var 200 meter kvar höll jag på att ta helt slut. Men då nådde publikens jubel mig, så då kunde jag ju inte vika ner mig, säger Johannes.

I mål var han mindre än två tiondelar från bronset. Men han förstod inte själv hur bra det hade gått, bara att han kom i mål bland den övre halvan av fältet.
– När jag paddlade in mot bryggan såg jag Anders Gustafsson stå där och vinka och peka mot resultattavlan. När jag vände mig om och såg mitt namn som fyra trodde jag först inte att det var sant. Jag blev så himla glad. Det är det största som har hänt mig.

Eftersom 500 meter inte längre är någon OS-distans räcker resultatet, trots den framskjutna placeringen, alltså inte till något OS-kval. Trots att Johannes också brukar kunna prestera bra på 1000 meter är dörrarna så gott som stängda där. Där har Anders Gustafsson redan kvalat in på K1 1000 meter och Markus Oscarsson och Henrik Nilsson på K2 1000 meter. Men som med allt annat tar Johannes det med ro.
– Visst skulle det vara kul att få paddla ett OS, men det kommer kanske längre fram när de där gubbarna har lagt av. För min del tänker jag bara försöka att utveckla mig och bli ännu bättre. Sen får vi se vad det räcker till. Oavsett om det blir K1, K2 eller K4 kommer jag att satsa stenhårt på det jag får chansen att köra, förklarar Johannes.

Det förstärker bilden av Johannes som en prestigelös, norrländsk livsnjutare som är nöjd med livet. Nästan i alla fall.
– Hade jag bara haft en motorcykel också så skulle livet ha varit helt perfekt, säger han. »«